Att i tanken förlåta andra för deras dumhet har jag praktiserat många gånger. Man behöver inte göra något aktivt, bara tänka sin förlåtelse. Det känns rätt skönt inuti och man kan släppa taget om de besvikna, arga och ledsna tankarna. Då mår man bättre själv, och det är huvudsaken. De andra kan därmed inte styra ens liv och tänkande.
Stor kram till dig och C. Lev ert liv, och låt ingen påverka det.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
1 kommentar:
Att i tanken förlåta andra för deras dumhet har jag praktiserat många gånger. Man behöver inte göra något aktivt, bara tänka sin förlåtelse. Det känns rätt skönt inuti och man kan släppa taget om de besvikna, arga och ledsna tankarna.
Då mår man bättre själv, och det är huvudsaken. De andra kan därmed inte styra ens liv och tänkande.
Stor kram till dig och C. Lev ert liv, och låt ingen påverka det.
Skicka en kommentar