I tiden förut så skulle jag nog ha funderat så lite mer. Då skulle jag nog inte fullt ut ha förstått vad varje liten yttepytte handling av omtanke och värme skulle betyda. Ett vänligt ord, en varm kram, ett lyssnande öra, en hand att hålla i... visst gjorde jag det... men jag minns aldrig att jag förstod hur mycket det verkligen verkligen betydde för den som behövde mig just då. Idag förstår jag det...
I flera dagar nu så har mina tankar varit hos en av "mina" tjejer på Röda korset, som har blivit svårt sjuk. Inte en gång har jag tänkt "vad kan jag göra".
Jag har tänkt "idag kan jag göra..."
(Jag förstår inte varför det är så svårt att komma sig i säng nu för tiden... kanske är det en undermedveten protest till att jag inte vill drömma mer nu.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar