tisdag 21 augusti 2012

"Den lyckliga sorgens längtan"...

... det är länge sedan jag skrev de orden.
Ikväll gör jag det. För ikväll, alldeles för en stund sedan, så fanns den här igen.  Den liksom bara öppnade dörren från sitt innersta gömställe... mitt hjärta... och där vid köksfönstret... och kvar ännu... den vackraste vackra kärlek som två människor fått dela. Sven-Erik och jag. En sådan känsla är lika stark som de hjärtan som bär den...  en sådan känsla kan gömmas i evighet och ändå stå lika stark... och en sådan känsla kan ingen sjukdom bryta ner... och den kan aldrig dö. Det är den lyckliga sorgens längtan.

Kanske var det för att vi pratade om Sven-Erik ikväll. Carolina och jag.
När vi tog kvällspromenaden med Pontus P så fanns bara minnena där... de roliga och fina. Carolina som minns då han skulle lära henne att cykla hemma i vårat kök. På cykeln hon fått av farmor och farfar... och hon hade sin vita mimmi-pyjamas på sig. Eller då hon för första gången fick sitta i framsätet, och ville att han skulle lära henne att köra bil. "Mamma, jag minns..." sa hon flera gånger runt hela kvarteret. Så skrattade vi... kände värmen... mindes... och så låtsades vi, med mörka pappa-rösten: "Ja, du Carolina, nog vet du vi ska ordna det här" precis så där som han brukade säga.

Då får man minnas lite sen också. Sen när man kommer hem. Då när hon har gått och lagt sig, och man sitter i rumssoffan och ... ja, man vill gråta... och samtidigt känner man sig så oändligt varm och  lycklig över de minnen man äger. Så det är en lycklig gråt... på någe märkligt sätt... mitt i sorgen finns den lyckligaste längtan.
 Så...
Jag älskar dig, Sven-Erik....och jag vet att du kommer att stå där och vänta på mig när jag kommer. Å för att använda en sliten fras... då ska du och jag aldrig skiljas åt mer. Punkt. Punkt.

(Det här var svårt att skriva... men ikväll behövde jag göra det. Å det är svårt att förklara... men ikväll är han här hos mig. Fast jag vet att jag snart måste stänga dörren till mitt gömställe, och återvända till verkligheten...)

2 kommentarer:

Kersti sa...

Å så vackert du skriver om alla de fina minnena. Man måste våga, trots all den smärta som kan följa är det (tror jag) bättre att ha älskat och att ha alla de fina minnena än att aldrig vågat. Många många varma kramar härifrån Enskede.

Elisabeth sa...

Tack snälla Kersti! Jag tror också att man måste våga, och jag skulle med glädje ta den svåra tiden om igen, om jag bara fick uppleva den lyckliga tiden en gång till. Varm kram..