Det finns ingenting så fasansfullt...

... än att ha det här på näthinnan.
Jo, jag vet att det finns det som är värre, mycket värre... men ändå.
I bakhuvudet ligger bilden och mal... hur personalen står där bredvid hans säng, den ene som tar honom i armarna och drar upp honom, och den andre som tar honom i benen och lyfter ner dem på golvet.
En stel Sven-Erik som får hjälp att kliva upp. På näthinnan...

Det är inte så att jag går omkring och tänker på det hela tiden... det skulle bara inte gå då. Det är bara en bild av det mest fasansfulla jag måste bära nu. Innanför... varje morgon när jag vaknar. En bild som jag lyckas tränga undan innan jag ens klivit upp ur sängen. En bild som befäster den insikt som jag haft ganska länge nu... hans sjukdom har gått in i ett nytt, och sämre skede.

Å just därför så måste jag vara ännu starkare nu. Starkast. Så där stark som jag inte vet om jag har varit förut... men så där stark så att allting annat får vara nu... så där stark så att jag eliminerar det och de som varken vill se eller förstå... så där stark så att jag sjunger i duschen varje evigaste morgon. Så där stark som... ja, ni vet. Som mammor ska vara...
Däför är det så svårt att skriva om svårt nu ... hon går först.

Jag har skrivit om svårt länge nu, men aldrig har det varit så svårt som nu. Så är det bara.