... i huvudet när man inte ens nu, när man vet hur svårt hon har det, väljer att inte finnas där för henne? Varje dag om så vore... den sista och svåraste tiden.
Hennes pappa sitter ihopkrupen som ett skal på ett demenshem. Hon har sett honom. Hon måste bära den bilden varje dag i resten av sitt liv. Hon vill inte se honom mer. Hon måste sitta här och vänta på att han ska dö ihopkrupen som ett litet barn. Kan det bli så mycket värre?
Allt detta vet dom... och ändå väljer de att inte låtsas om henne. Släkten.
Hon försöker att låtsas inför omvärlden att allt är så bra... förfina och försvara... överse och förlåta hela tiden...vara tacksam för de små smulor hon får.. hon vill ju så gärna... och ändå berättade hon ynkligt om gråtet på hallgolvet tidigare idag. Om hur hon gråtit för hur ensam vi är, och hur ont det gör... att hon skäms för att berätta för alla om sanningen, och hur de har behandlat henne... om hur hon inte vågar tänka på Sven-Erik för hon klarar inte av det. Hur länge till ska hon behöva låtsas... lillgumman min?
Vad är det som ska till för att ni överhuvudtaget ska kunna fråga hur hon mår? Att han ska dö först? Komma på en begravning och visa sitt deltagande då?
Hon har gått och lagt sig nu... och det får bli som det kan med skrivet. Antagligen så retar jag väl upp de som känner sig berörda... förhoppningsvi så gör jag det, men som den förtvivlat förtvivlade tigermamma jag känner mig nu, så struntar jag i det. Jag skriver heller inte så ofta... mycket av samma anledning som Carolina. Jag orkar inte heller... för allt vad input och pepp måste gå till Carolina nu. För att hon... vi... ska överleva det här... utan hjälp.
Det värsta är att jag vet att de läser både min och hennes blogg... så jag skriver det igen... hur i helvete är ni funtad i huvudet som människor?
Skrivet i natten av en stark, men förtvivlad mamma...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag är nog inte den som är duktig på att kommentera det du skriver men jag läser. Jag har ingen aning på vem du syftar men jag läser "rädsla", jag tror att många är rädd för att möta den, vet inte hur man ska säga, hur man ska göra och det är ju det dummaste en medmänniska gör. Men rädslan kan göra många saker, tyvärr. Men det är bra att du är så stark som du är. Det är bara du som vet bäst. Kramar i massor till er båda!
Vännen min..jag blir både ledsen, och arg..säkert får jag mitt straff för min tanke men må de människor som inte är funtade i huvudet, och gör er så illa *brinna i helvetet* Vänner väljer vi med omsorg, önskar det gick att välja släkten också men den finns bara där vare sig vi vill eller inte..den svaga empatilösa människan, som inte vågar prata om livets svåra av rädsla, och risk för att drabbas själv, den väljer att sticka huvudet i sanden, som om problemen skulle försvinna då men tyvärr så lätt kommer ingen undan..det kan gå fortare än man tror, och anar att drabbas just av Alzheimer själv..och vem finns då för dig?
Vi prövas på olika sätt här i livet, och i den prövningen får vi också reda på vem som är sann vän, och vem som är kärleksfull inom släkten..det är så otroligt synd om den lilla svaga människan..en vacker dag står den där kanske helt ensam. Fortsätt skriv direkt från hjärtat vännen min, var den starka tigermamman som Carolina så väl behöver, och du fina Carolina med stort varmt hjärta.. små smulor av tacksamhet, du är värd mer än så.. låtsas inte längre..låt ingen någonsin behandla dig så illa mer.
Ljus, kärlek, och styrkekramar till er båda med hopp om en bra dag.
Jag vill verkligen inte förminska eller försvara men något jag märkte nu när allt blev som det blev och jag inte hade något val längre var att människor, även en del av de som står nära, hade svårt att hantera det och svårt att bemöta mig och familjen. Det verkade som om de hamnade i ett kaos själva och inte visste hur eller vad de skulle säga/vara/göra. Det skönaste var de som faktiskt sa att de inte visste vad de skulle säga för då förstod ju jag att det blev för svårt för dem. Andra kunde komma med obetänksamma kommentarer i all välmening men som gjorde mig ledsen eller bara var orealistiskt positiva som gjorde att man undrade om de kunde förstå vad barnen, maken eller jag gick igenom och kanske i viss mån fortfarande gör.
Jag tror att bemötandet, huruvida man klarar av att finnas för andra i svåra situationer beror på hur mycket styrka man har, grad av självinsikt och empatisk förmåga, hur mogen man är helt enkelt. Det finns inget någon kan göra för att ändra på det som är men tillsammans kan man inse läget och bara finnas för varandra.
Stora strösslade kramar vännen och till dotra oxå!
Det undrar jag också? Vad är det som gör att släkten inte hör av sig och frågar hur hon mår? Är det rädsla? Vet de inte vad de ska säga? Bryr de sig inte om er? Orkar de inte engagera sig?
Kanske är det så att det dröjt så länge nu att det känns genant att ta kontakt nu?
Jag vet inte vad det kan bero på, men effekten det har på er är ju inte bra.
Har du försökt ta kontakt med någon av dem och fråga rakt ut vad anledningen är? Det kanske skulle få dem att tänka till?
Bamsekramar härifrån till er!!
När jag inte "fysiskt" kan krama Er två....skickar jag STYRKEKRAMAR så här
Finns inte ord till det Ni går igenom ...
önskar jag kunde göra någonting för Er...
önskar Ni känner att vi är många som har Er i våra tankar
Ewa
Kram!!!! Sitter på balkongen och kikar in. Ett vakande öga du vet.
Till alla: TACK!!! Men jag orkar inte svara på några kommentarer, jag hoppas, och tror att ni förstår. Det bevisas om inte annat av era omtänksamma och varma kommentarer... var och en av er. Nu väntar nog en krigisk tid, som om inte det svåra med Sven-Erik skulle vara nog... men som sagt, jag är mamma först och främst!! En riktigt stor varm kram fylld med tacksamhet till er... tack för att ni finns! Varm kram..
Skicka en kommentar