... och jag sitter som vanligt i köket. Morgonmyset med Carolina innan hon ska iväg till skolan.
Vi var hos mamma och pappa mest hela dagen igår. Bytte gardiner och gjorde lite julfint för dem... trots att pappa redan fixat det mesta vad gäller julpynt och julmys. Carolina kom dit efter skolan. Pappa bjöd på "världens bästa" klimpsoppa.
Mamma... ja, vad ska jag skriva? Hon är verkligen inte pigg, skriver jag bara... och så skriver jag istället med de tysta bokstäverna att jag är orolig. Men det gäller att hålla skenet uppe... både för mamma och pappa... den övriga familjen... Carolina som är viktigast... och kanske också för mig själv.
Min syster är kvar... och nu ska jag fixa till en grötfrukost och väcka henne. Sen åker vi upp till mamma och pappa igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
>Hoppas det vänder för din fina mamma! Tänk ändå vad fint ni har det! Att kunna kila upp till sin mamma å pappa å hjälpa dom med sånt som behövs å att bara kunna sitta å ta en kopp kaffe å baraprata...D betyder väldigt mkt! Att din mamma mår dåligt är absolut inte roligt å jag förstår hur orolig du är!/STOR kram
Jag är urusel på att kommentera. Har varit så ett bra tag.
Men jag vill att du ska veta... Jag finns här med dig och de dina. ♥
Jag läser om dina motgångar (och häpnar över medmänniskor)
Hör gärna av dig om du orkar! Jag finns här trots min tystnad så går jag bredvid dig
Jag är glad över att läsa att du har din syster hos dig, att ni är två som kan möta det svåra. Kramar till er alla.
kAJSA: Tack, min vän! Ja, är det någe som jag ber om så är det just det.. att det kan få vända lite igen.. och att hon får vara kvar hos oss en stund till. Samtidigt så vet vi ju hur dåligt hennes hjärta är, och ligger i ständig beredskap. Så gott det nu går..
Å precis som du skriver.. det betyder väldigt mycket att få finnas där för dem nu. En gåva, skulle jag också vilja säga... många har aldrig haft den gåvan, och många har förlorat den. Så det gäller att vara rädd om den.. och ja, jag är orolig. Tack för dina fina ord av omtanke och värme, Kajsa! Varm kram..
lAILA: Tack min vän! Å du behöver inte på någe sätt ursäkta att du är dålig på att kommentera... vi är nog flera som kan säga detsamma! Men det värmer mig att du går bredvid, Laila.. du och jag har ju följts åt i bloggens värld länge nu... och du känns mer som en vän som går bredvid. Var rädd om dig, min vän! Varm kram..
bOLLEBYGDSBO: Ja, det är alltid skönt att slippa gå ensam, än om jag tycker det vore roligt att ses under andra omständigheter också. Hoppas allt är väl med dig, min vän.. Varm kram..
Skicka en kommentar