... och du förlorar dina ögon i hans. När du lägger fingret på hans kind, och han lutar sig emot det, och gör en liten kindbubbla och ler. När du pussar honom på pannan och han blir alldeles stilla.
Då är det de du måste minnas sen... för det var då du kände igen allt det som inte ens en sjukdom kan ta ifrån dig... er kärlek. Allt det där som du fått förut... och allt det som du trodde att du hade mistat.
Så var det i förrgår... när jag träffade Sven-Erik.
Visst kunde jag hellre välja att skriva om det som inte gör fullt lika ont .... att han inte kan prata... att han inte längre vet hur han ska kunna använda sina ben eller sina övriga kroppsfunktioner... att han måste matas... och att han inte längre minns sitt liv. Visst kan jag minnas det... eller rättare sagt, jag har ju inget val... för det kommer att följa mig det också.
Men jag försöker välja det jag kan... och att se honom höja på ögonbrynen när jag kom... efter att jag varit på toaletten... efter att jag varit på vårdplaneringsmötet... ja, jag väljer att se det som korta sekunder av igenkännande. Å jag väljer att se och känna att de skratt och leenden han gav både mig och annat betyder att han är... ja, jag hittar inte ordet riktigt... men "förnöjsam" känns bra.
Å jag väljer att se pussen på pannan, fingret på kinden, och dyra ögonkast som den vackraste skatt jag någonsin fått!!
Vårdplaneringsmötet gick bra... och jag skulle kunna skriva en hel avhandling om dessa underbara sköterskor, vårdare, sjukgymnaster m m, runt Sven-Erik. Om den omtanke och värme jag alltid känt för oss båda. Men det finns inte riktigt ork för det... så det får räcka med att skriva att utan deras ödmjuka professionalism och medmänskliga synsätt så skulle det här aldrig ha gått!! Å jag har tackat Gud mer än en gång för just detta... att jag kan vara fullständigt fullständigt trygg i vetskapen om att han har det bra där han är. De ser till att han mår så bra som det bara går nu! Tack snälla alla ni på Sjöjungfrun.... så länge jag lever!!
Vi pratade länge... om viktigt och svårt. När det gäller direkt vårdplanering så finns det kanske inte så mycket mer att planera nu... förutom att se till att Sven-Erik får må så bra som det bara är möjligt nu i sin sjukdom. Ta han dom och vårda... Tack igen Sjöjungfrun!!
När jag åkte dit så var det med bävan... när jag åkte därifrån så var det med en sorts lycklig visshet... han har det bra... han ser ut att må bra!! Å det... oavsett vad... det är det viktigaste!! Då ska jag överleva vad som helst.... bara jag vet det... att han får må bra nu!!
Tack snälla Gud... du vet ju... det är nog svårt ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tycker du ska slå in första stycket, du skriver, i ett paket. Finare julklapp kan man väl inte få eller ge. //Thomas
Nu är du på väg åt rätt håll..nu har du klivit över en acceptanströskel..kanske inte den sista men vilken är den sista och den första?? NU kan du se det som är bra, förut låg den en slöja över de sakerna, de drunknade i sorgen över allt han mist, över det ni som familj mist och den enorma förändring som skedde mellan gångerna du var hos honom.
Du har helt rätt att det viktigaste är att han har det bra, att han blir omskött och att det ger honom trygghet - jag lovar att ALLA får inte det tyvärr,och det skulle märkas om han inte fick det. Det är vad ni kan göra för honom nu, det och kanske att orka träffa honom oftare, de dementa har något slags minne ändå nånstans, det glimtar till korta stunder - men vilka lyckostunder - det förmedlas dig via känslor som inte ens andra kan förnimma. Det är en stund, en hastig glimt av det liv ni delat en glänta in i minnesbanken som finns lagrad men som skyms av mr A alltför ofta. Nu visade SE dig att han faktiskt har det bra på sitt sätt.
Är jätteglad att du fick känna det här och att planering och annat gick bra. Sköt om er!
Kram Nonna
Puss på din lilla panna ,du kloka kvinna!
Förnöjsam är det vackraste ordet jag vet!
kram från
irmeli
tHOMAS: Det var en vacker jultanke... och ja, precis det ska jag göra... se det som den vackraste julklappen jag fick! Tack snälla! Varm kram..
TILLFÄLLIGT AVBROTT FÖR INBJUDAN TILL GRANNEN PÅ GOFIKA MED JULMYS...
nONNA: Tack, min kloka vän för dina ord! Sen har jag lite svårt för ordet acceptans nu... det är väl mer som att vissa dagar så går det att överleva, och andra mindre bra.
Vad vi kan göra för honom nu... ja, det handlar också lite om hur man tänker. Att åka dit och hälsa på honom handlar ju inte om att göra något för honom. Det handlar mer om oss... vad vi vill göra för oss i det här läget. Vad vet vi om hur han reagerar över de korta minnesglimtar han får.. kanske blir det bara ett ytterligare stresspåslag för honom. På vårdplaneringen berättade de att de märkt att han blivit mycket stresskänslig för yttre stimulans nu... som då det blir för mycket prat, för mycket han måste göra och prestera osv osv. Men nu såg han ut att må bra... och den bilden tog jag med mig hem. Sen får vi se hur framtiden blir... en dag i taget. Varm kram..
iRMELI: Tack, min vän! Förnöjsam är också ett av mina vackraste ord... jag lärde mig det av min svärfar. En man som jag beundrade mycket... Varm kram..
Skicka en kommentar