torsdag 8 december 2011

"Helvetesvecka" med julemyskväll...

... blir en bra rubrik för att sammanfatta den här veckan, och kvällen.

Carolina har stor tenta imorgon eftermiddag, och har pluggat både dagar och kvällar den här veckan. Å som den stolta mamma jag är... över att hon kämpar på som hon gör... trots att hon tycker att "Befolkningsgeografi" inte är någon hit... och trots att allting är som det är... så kan jag bara känna den största beundran för henne.
Sen har jag nog sagt mer än en gång att hon är lik sin pappa... lika målmedveten och tjurig som han...

Ikväll har myset varvats med julsockerkaksbak... Leilas jul... och just nu lyssnar vi på "Bella Notte" med Lotta och Eddie Oliva. Vi har det bra... än om "fjärran från den du älskar, blir natten så ödsligt tom" blir som vanligt... jag kan inte sjunga då.

..........

Hmm... så det här med Sven-Erik och modet. Modet att åka dit. Det handlar egentligen inte så mycket om att ha ett mod... för det har jag. För det har alla alla människor som vågar trotsa livet när det kommer och vill blåsa omkull en med svårt. Vågar trotsa... och står kvar ändå! Det är väl mod om någe...????

Det handlar heller inte om vad mitt hjärta vill. För i mitt hjärta så har han aldrig blivit sjuk... i mitt hjärta så är han bara i Holmträsk... och när vi ses igen så ser han på mig som han alltid gjort... och allt är som det alltid alltid ska vara. Han och jag. Mitt hjärta villl ju det...

Det handlar mer om hur det blir sen. När jag åker därifrån. Jag vet ju hur det blir... och det är därför, med den insikten, som jag gruvar för att åka dit. Jag måste ta med mig verkligheten hem sen... börja om på ruta ett igen... och försöka lura hjärtat om igen. Jag måste se det som jag heller skulle döden dö för att slippa se... känna det som jag hellre skulle döden dö för att slippa känna... och sen måste jag göra det ändå... och så ta med mig alltihopa hem. För det är så det är... man måste börja om varje gång man åker dit. Med att vilja leva vidare utan honom... med att kunna njuta av bra stunder och dagar igen... och det viktigaste... med att om igen kunna lura hjärtat. Det här är så svårt... och gruvsamt... och det blir allt svårare.

Det är som om all sorg börjar om varje gång jag åker dit...


Slutligen... och det är det sorgligaste. Det finns de, och de följer varje ord jag skriver, som ser mina besök till Sven-Erik som en måttstock för vår kärlek.
Det tycker jag är....ja, grymt, respektlöst och förnedrande. Och än om jag skulle vilja skriva att det struntar väl jag i... jag vet ju i hjärtat... vår kärlek... min och Sven-Eriks... den vi ägde då... och den vi äger nu... så känns det.

Men jag sväljer bort det tänket nu, känner jag... jag ska se slutet på Tinas Jul. På skit-teven...

7 kommentarer:

Mona sa...

Hmmm...känner igen mig lite. Det finns nog dem som ser mina besök på kyrkogården som ett mått på hur mycket jag älskar/älskade min Leif. Men jag tänker varje gång jag åker därifrån att "här får jag ingen tröst", utan jag mår bara sämre. Istället är det så för mig så finns han överallt därhemma, till både tröst OCH sorg... Så hur man hanterar sorgen, i vilken form den nu må vara, är nog vääääldigt olika. Och inget rätt eller fel finns, bara HUR man känner och orkar/klarar att hantera känslan i tillvaron. Kram!

Marjatta sa...

Håller tummar att tentan går bra för Carolina, önskar dig, och de dina en fin tredje Advent med mycket mys, och värme.Varma tankar *Kramar om*

Anonym sa...

Kära Elisabeth!
Tänker på Carolina och hennes tenta idag och hoppas så innerligt att det ska gå bra.
Ja, lite julmysebak behövs iallt jobbigt ni har.
Kollade också Leilas jul och blev så sugen på att baka men orken räcker inte alltid så det får bli en annan dag.
Älskar dofterna från nybakt och avsmakningen också naturligtvis.
All styrka och omtanke till dej och er inför besöket hos din man.
Tänker också på din lilla mamma och pappa.
Svårt att beskriva i ord mina önskningar för er men de är de allra bästa.
Fortsätt med lite julmys mitt i allt!
Varm kram Kia

Anonym sa...

Denne kommentaren velger du om du vil publisere,sender deg en link til en film som er laget i Norge om Alzheimer.
http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/nordland/1.7908532

Jeg leser din blogg,og beundrer ditt pågangsmot og din styrke,
Lys og kjærlighet til deg,Og en varm kram

Bloggblad sa...

Tänk om vi alla kunde låta bli att döma varandra, och veta hur andra ska göra. Vem vet egentligen hur man själv skulle hantera situationer där man vet hur andra borde göra?

Som barn hade jag en moster som hastigt miste sin man, helt oväntat, i en snabb lunginflammation vid 38 års ålder (året innan penicillinet började användas här). Hon ägnade resten av sitt liv åt att sörja honom, och gå till kyrkogården VARJE dag. Hon dog av sorg och bitterhet efter 26 ensamma år.
Som vuxen förstod jag genom mamma att mostern trodde att det förväntades av henne. Men vem skulle ha nickat förnöjsamt över att hon lät bli att leva själv, utan gick raka vägen till graven efter arbetsdagen, och krattade lite...

Jag hoppas att du kan strunta i de där som inte har nåt eget liv, utan kollar in andras, och tänker på dig själv och din dotter och gör det bästa av det du har. Åh, vad jag unnar er allt gott - och hoppas att ni kan bygga er tillvaro. Jag märker att ni ju har en massa goa små roligheter för er.
Fortsätt med ert småmys! Det behöver inte kosta så mycket att se de små ljuspunkter som finns.
Kram!
Marianne

Elisabeth sa...

Nu finns bara fokus på dagen, och jag har fullt sjå att försöka mobilisera lite styrka och att inte tänka. Därför blir det inga svar nu. Idag ska jag åka till Sven-Erik...

http://mammaamu.blogg.se/ sa...

Jag gråter när jag läser det du skriver men det stärker mig likväl. Ta hand om dig!Kram