... och ångrat vad jag skrev i går kväll.
Eller iallafall ångrat att jag la ut det... det hade nog varit bättre att göra som jag brukar... sparat ner det som ett utkast istället. Funderat om jag ska gå upp och ta bort det...
Nu är det en ny dag... och nu känns det fegt att ta bort det. Det är ju så här det är... och så här jag känner. Så jag väljer att låta det stå kvar ändå... och så fortsätter vi... Carolina och jag. "Det ordner sig" som jag brukar säga till Carolina... och snart är det jul.
Idag blir det inget RK. Idag ska jag gå upp och vara med mamma. Hon är, som jag skrivit tidigare, inte så pigg... och pappa behöver träna med sin kör.
Så... en ny dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kära söta Elisabeth!
Jag kan försöka förstå din frustation, din ilska, din ensamhet och dina funderingar över hur du ska kunna klara all sorg inte bara över Sven-Erik utan även din mamma och samtidigt vara ett stöd för Carolina och din pappa. Jag hoppas att du inte räknar oss till den kategorin du beskriver i din blogg. Vad kan vi göra för dig och Carolina? Får jag ringa dig någon kväll så att vi kan prata lite? Massor av tankar och kramar till er båda.
Inger
Du har all rätt i världen att skriva vad du vill för det är din blogg!
Du har rätt att vara arg, ledsen, uppgiven, glad, nedstämd ja känna precis det du känner utan att ha dåligt samvete!
Jag tycker du är beundransvärd!
Massor av styrkekramar till dig och Carolina från en "okänd" följare till din blogg, du ger mig styrka!
Kram Veronica.
iNGER P: Kära Inger! För mig betyder dina ord så mycket mycket mer än du kan ana.. som de släktingar som du och din G är till Sven-Erik (och Carolina) så har varje bokstav från er betytt mer än jag kan skriva här. För Carolina vet jag också att det har betytt oerhört mycket att hennes pappas favoritmorbror med fru har skrivit värmande rader här till oss...och för det Inger så är jag så oändligt tacksam. Därför vill jag inte att du ska känna att något som jag skrev i mitt föregående inlägg rör er på minsta sätt... men det finns andra som kunde ha gjort så så mycket mer. Varm kram..
vERONICA: Åh, vad glad jag blir när jag läser att jag på någe endaste pyttigaste sätt kan ge någon styrka!! För är det så att mina ord...oavsett hur dom ser ut från dag till dag... kan ge styrka åt någon annan.. ja, då känner jag mig... ja, ödmjukt rik. Tack, min vän! Tack snälla! Varm kram..
Skicka en kommentar