söndag 30 oktober 2011

Det vore så lätt...

... att känna efter det som gör ont.

Men... det gör jag INTE! Alltså så tänker jag på vilken underbar "inputtar-dag" vi hade igår, Carolina och jag. Vi gick på stan, fikade pepparkaka med lingongrädde, köpte vantar och mössa till Carro, tittade ut och in i tjejbutiker, köpte nya block.... och bubblade på om klädstorlekar, snygga modekläder som vi ska köpa sen, skrattade och höll varandra under armen där vi gick. Det blev den bästa dagen, för vi bestämde så. Hemma dukade vi sen fint för tomatsoppa och gott bröd...

Nu ska jag baka "min billiga pepparkaka", och sen blir det en promenad upp till mamma. Carolina ska plugga.

Det vore så lätt... att känna efter det som gör ont.
Det gör jag... INTE!
Inte nu. Bestämmer jag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Starka, fina, omtänksamma Elisabeth!
Det är så skönt att läsa om hur du försöker göra dagarna lite mysigare trots all denna sorg och oro för din man.
Du verkar vara en sån underbar mamma och så fin dotter som gör allt för dina nära och kära.
Vad jag önskar jag kunde bjuda hem dej och Carolina på nåt riktigt gott och sitta framför kaminen och höra er berätta om fina minnen från tiden innan sjukdomen tog över.
Vi har aldrig träffats, vet inte ens var ni bor, men du ska veta att du och Carolina har en speciell plats nära mitt hjärta. En omfamnande kram kommer här och ni är med i mina böner. Kia

Elisabeth sa...

kIA: Tack för så så fina ord av omtanke! Inte för att jag tycker att jag är så särskilt stark eller fin, men dina ord värmer och ger växtkraft! Tack snälla Kia!
Allt mer nu så har det börja poppa upp minnen från tiden innan han blev sjuk... kanske är det en process.
Jag bor i Umeå, och kanske, kanske får jag en dag en möjlighet att krama om dig på riktigt... och själv tala om hur mycket dina ord verkligen betyder nu. Varm kram..