tisdag 20 september 2011

De viktigaste orden i världen...





... och jag måste komma ihåg dem... till sen.
Jag pratade med mamma ikväll. Så där som jag gör nästan varje kväll.. och "hej på dig gammeljänta" sa jag som vanligt.
Det var det vackraste samtalet... och samtidigt det svåraste.

Med lugnaste mamma-rösten så berättade hon att AHS-läkaren varit dit idag... och att de hade pratat om döden. Han hade föreslagit att hon kanske skulle åka på Axla-gården nu, ett hospice för svårt sjuka människor i livets slutskede, men det ville hon inte. Hon vill dö hemma... hade hon sagt. Å absolut inte ligga på ett ställe där två av hennes kära bröder har gått bort... en av dem helt nyligen. Hon vill heller inte ha några försök till återupplivning... "nej, då har jag redan gått.. och då vill jag inte tillbaka" hade hon också sagt till läkaren.


Med samma lugna röst så säger hon sen att hon vill förbereda sina barn nu... och hur hon vill ha det.
Hon vill dö hemma omgiven av familjen. Hon vill inte brännas. Hon vill att hennes flickor ska tvätta henne sen... "och göra henne fin".
Jag frågar om hon är rädd.
Nej, svarar hon lugnt. Så himlalugnt, känns det som. Lill-mamma min. Vi vet inte när hon får komma hem till de sina... ingen av oss vet något om nästa minut... men hon har varit så svag den senaste tiden... och alltmer så..ja, som hon säger "det går bara åt ett håll nu".




Så liten och ynklig jag känner mig... som det lilla barn jag vill vara nu. Älskade lill-mamma min... du har fått kämpa med så mycket svårt i ditt liv... och jag skulle så vilja hålla om dig och låtsas att jag kunde trolla... trolla bort allt vad sjukdom och död heter. Du vet, så där som alla barn kan göra i fantasin... där ingen behöver bli sjuk, och ingen behöver dö.

Mamma. Jag älskar dig. Modiga mamma.


Sven-Erik... jag skulle ha velat haft min hand i din nu.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Vännen!
Finner inte ord. Så jag skickar bara kramar in mass.
Hade jag bott närmare hade jag kommit och kramat hårt.
Ingabritt

✿Ewa sa...

Dina rader berör...fina Elisabeth jag har inte tillräckligtmed ord, men sänder dig en innerligt varm hjärtekram
Ewa

kajsa sa...

Åh, kan bara kram om dej å skänka er varma tankar just nu! Förstår att samtalet var både fint å svårt...i såna här stunder vill man ha en trygg hand om sina egna händer

Carina Gälldin sa...

Styrkekramar

Loppan sa...

Du skriver så vackert och mina tårar strömmar nerför mina kinder. Det du skriver berör.
Så skönt att kunna prata så lugnt med varandra om det som är svårt och gör så ont. Tänker ofta på dig och din familj.
Kramar!

en annan sa...

*tårar*

Inger P sa...

Kära Elisabeth!
Jag högaktar och beundrar dig för din oerhörda styrka, att orka med alla bekymmer, ditt fina sätt att skriva om dem. Vilken lycka ändå att du har dina barn och barnbarn. Tänk att få deras armar runt halsen och en viskning i örat: Jag älskar dig mormor eller farmor. Det är maximal glädje. Vi tänker på dig, Carolina och Sven-Erik var dag och tror och hoppas att du skall klara det svåra som väntar dig.
Kramar från oss
Inger

Vida sa...

Det är sannerligen de vackraste orden i världen. Blev tårögd när jag läste, samtidigt är det fint att hon får berätta hur hon vill ha det... då vet ni.

Den varmaste av kramar

Unknown sa...

Så naturligt Din mamma ser på den sista livsstundens dagar...så otroligt fint hon förmedlar sin vishet...och bortom det stora vågskvalpet av oändlig sorg, så bär hon redan livet vidare ♥


KRAM från Eva

Marjatta sa...

*Kramar om* dig vännen min, och din fina Carolina i allt det svåra ni har att ta er igenom..önskar det fanns läkande ord men ord känns bara så fattiga nu.Var rädda om er. Tänker på er med de varmaste styrkekramar.

Elzie sa...

Det är jobbigt att gå och vänta när någon är riktigt sjuk. Önskar dig och de dina styrka och kraft att orka med allt som behövs.
Många kramar från Elzie

STORARTAT! sa...

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

Den här dikten är så trösterik tycker jag, och jag hoppas den kan ge dig lite tröst också.
Varmaste bamsekramar

Nina Lindh sa...

Stor varm kram!

Ruta Ett sa...

Du vet förstås att det var jag som glömt logga ut från min andra blogg när det stod STORARTAT!