Små trådar av acceptans...

... försöker att leta sig fram i mitt inre. Hela tiden. Ett ständigt sökande efter logiska insikter som håller ihop och bär när känslorna vill ta överhanden... han är inte borta... han är borta. Men den senaste tråden tvinnar bara ihop sig till en salig blandning av dåligt samvete och logisk sjukdomsinsikt när jag tänker: "Om han nu är borta, vem är det då jag känner en sådan kräkrädsla för att besöka... och om han nu inte är borta... varför känns då allt det som ännu borde vara vi som avlägsna längtansfyllda minnen nu?"

Igår så hade jag en dialog med Sven-Erik... eller rättare sagt, så skapade jag i acceptansens spår en tyst inre dialog mellan honom och mig. En dialog med utgång från de värderingar vi delade... och den kärlek som vi ägde, och fortfarande äger, och som sträcker sig bortom allt vad sjukdom och sorg heter. Jag vände på kronan lite...

Sven-Erik sa: "Gumman, du vet att jag älskar dig mestast i världen... och det kommer jag att göra så länge jag lever. Men jag vet inte om jag skulle klara av att se dig så sjuk att du inte längre skulle bry dig om vem jag är... kanske skulle du behöva hjälp med både påklädning och att äta... kanske skulle du inte ens kunna gå på toaletten själv... eller till slut kunna gå... eller prata med mig... eller känna igen Carolina. Veta att till slut så ligger du bara där... som ett litet barn... å ingenting av dig finns kvar... och din kropp väntar på att få gå ifrån mig. Du vet, jag tror jag skulle dö då... jag vet inte hur jag skulle kunna åka ifrån dig en enda gång... och åka hem tilll Carolina... och stötta henne... och vara den bästa och starkaste pappan som hon behöver då... och börja om igen, Elisabeth. Jag vet inte det... utan dig.

Jag sa: Älskade gubben, så futtig är inte vår kärlek! Jag vet väl att du älskar mig lika mycket ändå... dumskalle där! Om jag en dag blir så sjuk som du säger, så ber jag dig nu... kom inte och hälsa på mig då!! För du vet, min kärlek till dig och Carolina den är större än mig... och om jag blir så sjuk så vill jag från hela min djupaste själ, och det säger jag nu som frisk, Sven-Erik, då vill jag att du tar hand om dig och Carolina... hittar ny glädje och kärlek i ditt liv... sörjer mig som den jag var... minns allt det fina som vi upplevt tillsammans... och framför allt... framför allt... bli lycklig, Sven-Erik!!
Min kärlek till dig ... du vet, det säger jag dig nu... vet jag bara att du gör det här för mig om jag skulle bli sjuk... försöker... för din och Carolinas skull... att bli lycklig och hel igen... ja, men du vet, då gör det ingenting om jag blir så sjuk. Då kan jag vara trygg, gubben...

Å vi ses ju igen... jag vet det.
Jag väntar där...

..........

Mitt viktigaste skriv på länge.
Nu gäller det bara att kunna
förlåta sig själv också... ändå.