måndag 1 augusti 2011

När det är svårt...

... så skulle man behöva åka bort lite oftare! Många skulle behöva det, tror jag...

Jag slogs av tanken idag när jag gick till RK, och såg den där så så så nedslående löpsedeln! Från att ha gått med lätta steg från minnen av Stockholmsgator, och tankar som... "nu jäklar så kan livet bara bli bättre", och " å vad bra jag mår just nu", så tvärstannade både mina fötter och mitt tänk när jag såg ordet på löpsedeln... "Alzheimer"!
Jag sjönk som bara ihop... borta var Stockholmssteg och bra-tänk. Borta var allting som jag under flera dagar inte ägnat den minsta tanke... Sven-Erik. Det dåliga samvetet.

Tillbaka i verkligheten. Därborta hade jag ingen man som satt ensam på ett demensboende utan sin fru som inte vågade sig dit. Därborta kunde jag ha roligt utan honom. Därborta hade jag inget dåligt samvete för att jag inte kunde besöka honom... han fanns ju inte där.
Tillbaka i verkligheten. Här hemma har jag en man som sitter ensam på ett demensboende utan sin fru som inte vågar sig dit. Här hemma så får jag ofta dåligt samvete om jag har för roligt utan honom. Här hemma känner jag ofta skuld för att jag inte besöker honom, finns där för honom, hjälper honom... för han finns ju där ändå. Ännu.

Å som den fru jag så gärna ännu vill vara... så är det här bland det svåraste jag mött under Sven-Eriks hela sjukdomstid, tror jag. Ett konstant och svårt balanserande mellan att hitta ett nytt eget liv... inse att det är så det ska bli nu, inse att han är borta, och att i varje minne sakna det gamla vackraste livet, innan han blev sjuk. Å i det våga se... erkänna... hitta styrka... att det är okay. Att lämna. Att gå vidare. Det är okay, Elisabeth... skriver jag. Fast det inte känns så...

Därför skulle jag behöva åka bort lite oftare... för att hitta ett nytt eget liv... leva därborta fast ändå hemma. I det skulle jag också önska att jag ägde ett par skygglappar, så jag slapp se dessa löpsedlar som jag ibland får för mig har som sin enda uppgift att ta ner mig på jorden igen!

..........

Egentligen så skulle jag skriva om vår härliga Stockholmsresa... men det blev inte så nu. Det får väl komma lite pö om pö, känner jag...

... och nu blir det mer kaffe, och lite mer prat istället med Carolina om de senaste ljuvliga underbara dagarna. Måste man.. och det är också okay.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Min mamma gick bort i samma sjukdom i höstas och jag känner så väl igen känslan av balanseringen mellan dåligt samvete och att själv försöka må bra. Och då är det ändå min mamma som jag inte har levt nära på 25 år. När det gäller en livskamrat som i ditt fall så måste det vara otroligt mycket värre. Inte för att det hjälper men jag tänker på dig och följer din blogg och hoppas att du får det bra framöver. Kram från Nettan i Eskilstuna.

Mona sa...

Känner med dig... Själv har jag hittat mitt komma-bort-paradis bara 4 mil hemifrån. Hoppas bara att "funktionen" håller i sig även sedan jag byggt och fixat klart. Men lugnet finns ju kvar där, så möjligheten finns ju. Kram på dig!