söndag 7 augusti 2011

Jag blir förtvivlad...

... varje gång jag vaknar, och inte "nog-ska-vi-väl-fixa-det-här-känslan" finns här. När jag vaknar och gråten ligger som ett lock i halsen. Då när allting känns så svårt och tungt. Istället så vaknar jag med en känsla av den där djupaste ensamheten och sorgen som jag vet att jag måste... måste.... måste göra allt för att hålla undan härifrån.

För hur skulle jag kunna göra någonting annat? Carolina och jag. Så länge nu. Vad är det man inte kan förstå?

Sven-Erik är inte död... han dog inte då för 5 år sedan när han fick sin diagnos... han dog inte då när han flyttade till Sjöjungfruns demensboende... och än lever han därborta... min man... Sven-Erik Ingelsson... bara några kilometer härifrån.

Det är ju det som är sorgen... jag vet ju det. Varje dag.
Det är ju det som blir ensamheten... de som aldrig vetat. Men om jag inte vet, så finns det heller ingen sorg att prata om. Ett "gå vidare" förutsätter ju att man vet hur utgångsläget såg ut...

Han har ju inte försvunnit genom ett trollslag... han finns ju.
Varje dag än... men allt mindre. Å vi går bredvid...

........

Nu blev det här bara tristskriv... och skrivet rätt upp och ner... men det får stå kvar ändå. Jag ska förstås skärpa till mig, och göra det här till en superduperbästa dag för mig och Carolina ändå.
Sen är det kanske också någon slags rekyleffekt på Stockholmsresan... att komma hem till verkligheten. (Det känns lite så... vilket är trist... då vi hade så himla mysigt och roligt!)

Vi har bestämt att vi ska ta en promenad upp till mamma och pappa.... träffa någe folk åteminstone... och jag får titta till henne lite... och hon blir glad över besök.
Nu vet jag ju att dom hade besök av både Fredrik och Jonas med familjer igår, men ändå... jag vet också hur mycket det betyder att "bju´på lite gofika" hos någon som behöver det.

8 kommentarer:

Renée sa...

Det låter ändå lite oroande att du alltid måste slå undan din sorg, svälja din gråt. Varför inte vara ledsen? Det skulle säkert bli lättare om du tillät dig att vara just ledsen när du är det. När man bara trycker bort det hela tiden så smäller det ju bara till en vacker dag och då kanske du inte ens kan ta hand om dig själv?
Själv tillät jag inte att känna då jag levde i ett dåligt förhållande. Slutade med att jag låg och hyperventilerade på golvet flera gånger om dagen av panikångest istället. Jag hade hellre släppt ut all min sorg kan jag säga... SÅ kan du gråta, gör det. Gå ut i skogen och gråt och skrik så mycket du orkar.
"Din" Sven-Erik finns ju inte mer... Det som finns kvar är bara skuggan av honom...

Många kramar från mig till er båda!

Unknown sa...

Det finns många känslor bland dessa kalla fakta och insikten, och idag är en sån dag, en sån stund.
Styrkan Du har Elisabeth, är väl att Du inte väjer undan, utan möter Din egen inre sorgkänsla så som den är...och samtidigt har förmågan att ta just den där lilla välbehövliga promenaden hem till mor och far.
Att gå vidare, är viktigt, och det kan man göra på olika sätt och vis...

Varm KRAM ♥
från Eva

Ingabritt sa...

Vet inte E om jag kan hjälpa dig med orden som mina barn försöker hjälpa mig med. E här har gråtits floder men det gör inte våra män friska eller annorlunda i sina sjukdomar. Barnen säger till mig "mamma nu skall du och vi satsa på dig för pappa har redan gått"
Något som jag måste försöka ta till mig men är ju så jävla svårt. Ändå vet jag att han som blev min hjälte för snart 49år sedan han finns inte kvar, i hans skal bor nu en helt annan människa. Har förstått på dig att det varit tufft men trodde jag var mer förberedd. Icke så nicke går inte att förbereda sig. Vi får försöka stötta varandra och gå vid varandras sidor för runt oss blåser det kallt. Kram vännen

Inger P sa...

Va bra att ni hade trevligt i Stockholm. Det är ni mer än väl värda. Jag tycker fortfarande att du är beundransvärd som klarar av all denna sjukdom runtomkring dig.
Vi som fortfarande får vara två vet kanske inte riktigt hur tacksamma vi ska vara. Tänker på dig och de dina varje dag. Sköt om Er och ha det så bra som det är möjligt. Kram Inger

Elisabeth sa...

rENÉE: Jo, men det här tror jag att jag har skrivit om förut... att kunna gråta och förtvivlat få sörja det så outsägligt svåra förutsätter att det finns en trygg hamn som tar emot en när man faller. Finns inte den, och man har någon som behöver att man är trygg och stark i det svåra... ja, då är det lätt att man väljer bort gråt och förtvivlan många gånger. Men jag försöker pytsa ut det lite emellanåt... gråtet och längtan.
Att "min" Sven-Erik inte finns mer... jag vet det. Logiskt sett. Ändå vill hela min själ hålla fast vid att han faktiskt ännu gör det... han finns. Å det finns en märklig trygghet i den känslan, som är svår att förklara...
Tack snälla för dina rader av omtanke.. men jag måste också skriva... att kunna ta hand om mig själv, DET är jag inte det minsta orolig för. Jag värderar mitt eget liv för högt för det.. jag vill ju leva... och måste därför överleva. Så är det bara. Varm kram..

Elisabeth sa...

eVA: Ja, min kloka vän... som alltid så lyckas du sätta ord på det som finns mellan mina rader! Å när du skriver om styrkan jag har... tack snälla!! För är det nåt jag tycker mig sakna så ofta nu, så är det just det... styrka.
Egentligen så avskyr jag de två orden "gå vidare"! Det har jag gjort länge... just därför att jag har samma åsikt som dig.. det kan man göra på så många olika sätt och vis... men många håller inte alls med om det. Som om det skulle finnas en mall för hur och när det är dags att gå vidare. Varm kram..

Elisabeth sa...

iNGABRITT: Åhh, Ingabritt! Det gör mig så så ont om dig.. då jag vet precis i varje bokstav hur du känner och tänker nu. Du har nu "lämnat bort" din älskade man, och befinner dig precis där jag befann mig för några år sedan. Saknaden, det dåliga samvetet att man lämnat, sorgen och den förlamande insikten om att man nu är ensam... ja, Ingabritt, det är bortom grymhet att måsta gå igenom. Men som du skriver, min vän... vi får försöka stötta varandra och gå vid varandras sidor. Jag ska göra allt jag förmår... Varm kram, och jag hoppas du får sova lugnt inatt.

Elisabeth sa...

iNGER P: Tack snälla Inger för dina stöttande ord av omtanke om oss! De bär alltid...
Sen tror jag också att du har lite rätt i ditt tänk.. det är nog lätt att glömma bort att vara tacksam för det man har.. som att man får vara två.
Jag gjorde nog också det, innan Sven-Erik blev sjuk. Jag tog ganska för givet att jag och Sven-Erik skulle få bli gamla tillsammans.. få mysa i stugan.. finnas för varandra.. livet ut. Nu blev det inte så... men jag är ändå så oerhört tacksam för åren vi fick.. för det finns många där ute som aldrig får uppleva kärlek. Jag är också oerhört tacksma för din/er omtanke och oss... något som jag vet skulle ha glatt Sven-Erik mycket. Var rädda om varandra... Varm kram..