söndag 28 augusti 2011

Är det nu...


(Sven-Erik och Pontus P hemma på Himla-
stigen i maj 2007)

... jag ska börja sörja dig som död?

Känslan som har smugit sig in allt starkare ända sedan jag fick veta att du börjat använda blöjor.

Men jag vill så gärna hålla fast vid vår låtsaskänsla, den som hållit oss överlevande så länge... både Carolina och mig... att du bara har åkt iväg till Holmträsk över dagen... varje dag. Det är svårt nu, gubben... och speciell när jag ser:



(Sven-Erik på demensboendet
(april 2011)

"Å jag vet att jag inte varit till pappa på länge nu... men jag hoppas att han lever över jul, mamma!" sa Carolina igår kväll.

"Ja, det gör jag också... men du vet... jag måste försöka hitta styrka och åka dit nån dag... och se hur illa det är nu... jag vill göra det... hur eländigt det än är" svarade jag.

"Ja, men mamma... jag vill inte. Om pappa bara sitter där... och inte ens ser på mig. Å inte kan hålla i gaffeln själv... eller gå... eller... ja, du vet... då dör jag, mamma... jag vill minnas pappa som han var" sa hon.

"Nej, gumman, det behöver du inte heller... jag förstår det, och det gör pappa också. Han skulle ha velat att du minns honom precis som den hönspappa han var... och så ska det vara, Carolina... du ska bära den kärlek som ni hade... du och han... du ska bära den vidare för er två... och hitta styrka och trygghet i det... det skulle han ha velat.

........

Det här var viktigt att skriva just nu.
Men vi ska göra en bra dag idag också... ta en promenad upp till mamma och pappa... städa och mysa på lite tillsammans här hemma. Överleva... och ännu så länge hålla fast vid att han bara är i Holmträsk.



6 kommentarer:

Di sa...

Var dag en gåva, om än olika. Läser hos dig, kommenterar inte så mkt, finns inte så mkt att säga om er kamp, glädje finns det mitt i er sorg och förstår C att hon vill minnas pappa som han var, inte som han är, det är det som är svårt när föräldrarna börjar tackla av, om än i hennes fall tidigt i livet, vi ( jag ) är ju äldre och har mamma som också fysiskt tacklat av, saker som jag ser var gång och som väcker stor sorg och mitt i allt ska man vara stark och stor..Tankar till er, och önskan om att ni orkar vardagen. KRAM

Anonym sa...

En stor jättebamsekram från mig. Jag skriver inte kommentarer så ofta men du ska veta att jag alltid läser din blogg, tänker och ber för dig. / Åsa

Elisabeth sa...

dI: Tack Di, för din varma och kloka kommentar! Visst är det så att varje dag är en gåva, och vi kan alla välja hur vi vill förvalta den... oavsett hur den ser ut. Du skrev så klokt: "och mitt i allt ska man vara stark och stor"... för så är det, även de dagar och stunder man vill vara svag och liten... man har inget val. Varm kram..

åSA: Å en lika varm kram i tanken tillbaka till dig... fylld med stor stor tacksamhet för din omtanke, och dina böner för oss! Tack snälla du! Varm kram..

Ruta Ett sa...

Jag kom att tänka på ett uttryck när jag läste inlägget där du skriver:
"...jag måste försökte hitta styrka och åka dit nån dag...och se hur illa det är nu...jag vill göra det...hur eländigt det än är"

Jag vet att du är troende (själv är jag inte det) och finner tröst och styrka i det och därför tänkte jag:
"Ta Gud i hågen och åk dit."
Vad betyder det då?
Läs mer här:

http://varjevingligvardag.wordpress.com/2011/06/04/ta-nu-gud-i-hagen/

Det är bra förklarat tycker jag!
bamsemegakramar...

Elisabeth sa...

rUTA ETT: Tack snälla Ann... ja, för mycket... men mest för att du finns!!
Nu har jag varit in och läst hos varjevingligvardag, och det var en fin och bra förklaring. Ord som förtröstan är precis som hon skriver... ett överväldigande ord med stor innebörd.
Men jag brukar också tänka att "Ta Gud i hågen" är som att ta någons hand i sin.. och söka styrka i det. Det brukar också fungera.. Varm kram..

Ettie Bee sa...

Jag hittade hit när jag sökte efter mer info om Alzheimer, beroende på att jag precis fått min mamma att gå med på utredning. Detta inlägg tar i mig. Båda mina föräldrar blev sjuka (i andra sjukdomar) när de var 38 och som 11-årig dotter var det många såna här situationer... Det dröjde över 30 år innan pappa dog, trots att de sagt det skulle ta mindre än ett år. Någon dag ska jag skriva av mig allt detta men nu är det först ett svar på vad som felas mor min som är viktigt. Sköt om er!