... och jag försöker att leva kvar, över, och förbi i det nu som har pågått så länge, i den längtan av han som aldrig lämnar mig, i den saknad som minns hur det kändes att hålla hans hand utan att det gjorde ont, I den tiden, och i det nuet... så måste allt detta bli en del av mig... och samtidigt så måste jag i varje vaken morgon, eller rättare sagt i varje andetag, bestämma att det finns någonting kvar därute... någonting vackert... någonting snällt... någonting kärleksfullt... någonting roligt... någonting lyckligt... någonti.... ja, någonting som gör livet värt att leva igen. Tiden är min bundsförvant...
Ibland, rätt ofta nu, så föreställer jag mig honom stående bakom en gardin. Det gjorde jag inte förut. En vit tunn bommullsgardin med blommor på. Han står bara där och betraktar mig tyst. Han ler inte när jag lyckats få till dagen bra. Men han rynkar heller inte på ögonbrynen när jag inte lyckats få till den fullt lika bra. Å jag känner så starkt: "Jag finns alltid här Elisabeth... och jag kommer att stå här... följa dig... vaka över dig... älska dig. Var trygg med det, gumman... jag finns här. Men nu är det dags för dig att gå vidare... jag står kvar här tills du kommer tillbaka".
(Det var lite svårt att skriva om det här, känner jag.)
Nåja, det var, och är ett viktigt skriv. Å jag kan alltid, närhelst jag vill, hålla honom i handen. Minnas hans hand... så där som innan... och ha den i min.
..........
I övrigt har veckan varit så där vardaglig som den är nu. Carolina och jag. Jag har varit på RK, och Carolina har varit hemma med Pontus P. Jag pratar med mamma mest varje dag, och hör hur hon mår. För dagen blev vi bjudna på middag hos dem, och jag vet, och ser hur dom båda ständigt höjer ribban för att hon ska kunna få må så bra som möjligt hemma nu. Å trots att hon har AHS-teamet där, och som ligger i ständig beredskap, så är ju pappa den klippa som får höja sin ribba allra mest. Så är det.
I övrigt så är vi ganska ensamma... men vi peppar varandra med Stockholmsminnen. Minnen som jag har lovat Carolina att lägga in på bloggen framöver.
Imorgon ska vi gå på Nolia... Carolina vill provsmaka all mat de bjuder på. Det blir bra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Elisabeth!
Det var längesedan jag skrev här inne hos dig....det har inte varit av ovilja utan det har varit/är min egen ork som tryter. Nu har jag haft några bättre dagar och har varit inne hos de flesta av mina bloggkamrater.
Jag har funnits här i dina kulisser hela tiden ändå och läst det mesta som du skrivit, livet är så många gånger svårt att leva men på något sätt går det ju framåt...vi kämpar tillsammans Elisabeth, du finns alltid i mina tankar....
Varm kram till dig och alla de dina/caja
Åh, Nolia, som är så roligt! Jag hr varit dår flera gånger både i Pieå och i Skellefteå. Man blir så trött för man måste glo och pilla på allt och smaka på alla mysko korvar och bröd...Skogsmaskinerna brukar jag dock gå förbi.
Hoppas ni får det roligt!!
kramar, hela tiden
Låter väldigt bra det du skriver. Alla hittar "sin" väg genom svårigheter och du har hittat din. Han finns där och kommer alltid att göra det. Hans "riktiga" själ finns säkert där hos dig... Många kramar!
Käre E det finns en framtid där ute o du kommer att finna den. Idag förstår jag dig till fullo. Idag var det min tur att göra en "ful" lämning på sjukhuset. Jätte jätte jobbigt, hela familjen gråter. Ena sonen ringt o kollat läget som var riktigt bra även om han undrar varför han är där. Inställning av medicin heter ännu så länge. Får se vad vi får ta till sedan. Även om jag vet att detta var det bästa beslutet, så undrar jag om man kunde gjort något annorlunda. Men hur vi än vrider på den frågan så finns det inget annat svar. Hua hur du måste ha haft det. Kramar till ett lösryckt frö i luften från ett likadant
Skicka en kommentar