"Han kan inte prata längre"

... var en av de där just nu så förbjudna och portade tankarna som bara dök upp i huvudet på mig morse. Visserligen flög den förbi rätt fort, men det var som om jag i denna tanke blev så klartänkt i den fasansfulla insikten och känslan... min Sven-Erik kan inte prata längre. Han kan mest bara säga "ja" och "nej".
Detta fundamentala och basala för att kunna göra sig förstådd... att inte längre kunna använda språket... sätta ihop ord... att inte längre kunna säga "Hej, vad roligt att se dig" till någon man möter... att inte längre kunna ställa frågan "Varför gjorde du så här?"... eller "jag längtar efter dig" till någon som står en nära. Det måste göra ont (om man har insikt om det... vilket jag vet att Sven-Erik inte har idag... tack Gud!).
Å det gör också ont att stå en sådan människa nära... mycket ont, ska jag säga.

Men det är också då man inser vad ordet "input" betyder... och hur den där bärkraften som jag alltid talar om balanserar upp, och får en att... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det... men som får en att hantera dessa förbjudna och portade tankar lite bättre. "Mycket ont" blir istället "lite mindre mycket ont"!

Som igår... dagen vid havet.

Å jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om den... berätta om den... "sätta ihop orden" för att göra den rättvisa, och förmedla de känslor som jag fick med mig, och som värmer mig fortfarande. Men om jag skriver... underbart och ljuvligt, så har jag väl iallafall kommit en liten bit på väg...

Att få sitta på en altan med havet så nära, se måsarna flyga och skräna omkring, se segelbåtarna därborta i fjärran, och höra vattnet klucka mot stenarna.... och sen bara det oändliga havet som aldrig tycktes ta slut förrän himlen tog vid... ja, det är som jag skriver... jag kan inte hitta orden för att förmedla den känslan... mer än underbart och ljuvligt.
Sen att få bli bjuden på sommarlunch med lax och jordgubbar... få träffa så glada och trevliga människor... se barnen som fångar spigg... dricka kaffe... se tomatplantor... gå en liten promenad och få positiv input och bärande tänk.... ja, det får bli underbart och ljuvligt ++.


Jag kan inte beskriva dagen bättre än så... men en sak... en sak... jag hoppas få bära med mig värmen och känslan från den här dagen så länge jag lever. Å i det, den ödmjukaste tacksamhet jag känner för grannen G, hennes barn, hennes pappa... som alla gjorde den här dagen så vacker för mig.

Tack snälla snälla ni.... och tack Gud.