lördag 23 juli 2011

"Förstå vad rädda dom ska ha varit"...

... sa Carolina nyss.
Om ungdomarna på Utöya.

Vi ser bilderna på teven. Jag känner klumpen i halsen... ser hur Carolina lägger handen för munnen.

Alla dessa barn... som står där chockade med vita lakan omkring sig. Alla dessa barn... som ligger på bårar, somliga med plast. Alla dessa barn... 84 stycken.. hittills... som inte finns mer. 84 stycken.

Alla dessa föräldrar... som ännu inte vet. Alla dessa föräldrar... som vet. Tacksamhet eller förtvivlans förtvivlan.

Med klumpen fortfarande i halsen... så byter jag kanal. Ser tryggheten i solsken och antikrunda från England istället.
Å det känns ordlöst och futtigt att skriva om vårt lilla liv en sådan här dag...


... som till exempel att vi är bjudna på kusinträff. Vi åker med mamma och pappa, och det blir nog en trevlig eftermiddag. För vad som än händer... vad livet än bjuder oss på... så måste vi... måste vi... försöka ändå. Och vara tacksamma för det vi har... så länge vi har det.

Inga kommentarer: