Det bor så mycket gråt...

... i min mage idag.
Det låter som en rad ur en barnvisa, men jag kan inte beskriva det bättre än så just nu. Jag vaknade med den känslan... och den har väl inte riktigt släppt ännu.
Men det är ju den här ensamheten... den här förtvivlade ensamheten som inte ens vågar bokstavera till ordet sorg av otrygg visshet att man är just det... ensam.
Å inte blir det bättre när man vet att de helg efter annan samlas så nära... och samma helger så sitter Carolina och jag här. Då är det för det mesta kräksvårt att hitta på själva...

... än om vi verkligen, verkligen med hela den styrka vi äger hittar på och hittar på både lördagar och söndagar. Å det ska vi göra idag också... punkt och slut.

Så nu har jag satt på "gladanmusiken", bett Carolina om förlåtelse för att jag var snäsig och dum på morgonen, och nu ska vi strax dricka kaffe på balkongen.

.........

Å nej, jag klagar inte... i fredags träffade jag en vän som gör/gjort samma resa som jag. (Vi hade en mysig fikastund på Mekka.) I onsdags var jag ju ut med fina grannen till havet. Jag har träffat många människor på Röda Korset de dagar jag har jobbat... men det är ju inte riktigt det jag pratar om.

Å nej, jag klagar inte... i går fick jag, tack vare Carolina, bli så där fin i håret som jag bara kunnat drömma om de senaste åren. Jag pratar med mamma och pappa varje dag i telefon, och hör hur det går för dem. Carolina och jag har ordnar mysiga kvällar mitt i veckan... men det är ju inte heller det jag riktigt pratar om.

Det är bara en sån morgon... då det bor så mycket gråt i magen.
Eller bodde, skriver jag nu...