... den sista vi får med mamma. Vi måste våga säga det.
Det vet vi inte.. men vi vet hur svårt hon har med andningen varje morgon, och att hon måste ta mediciner och inhalera innan hon ens kliver upp ur sängen. Vi vet hur hon måste sitta på sängkanten och vänta på ny luft efter att hon har duschat. Vi vet hur svullna och stabbiga hennes fötter och ben är, och att hon därför måste få hjälp att ta på sig stödstrumpor varje morgon. Vi vet att hon måste få hjälp med att äta vissa stunder.
Vi vet så mycket mycket mer... och i detta också hur mycket hennes hjärta måste kämpa på för att kunna göra detta varje morgon.
Sen kommer dagen... och inför den har hennes hjärta alltid kraft att ge oss sitt stora varma leende när vi kommer.
Vi måste våga nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ber till Gud att din mamma skall må bättre. Hon hade inte orkat kämpa så om hon inte haft er runt omkring sig. Önskar din mamma god bättring!Många kramar från Tussegumman
Förstår vad du och dina nära går genom nu. Och man måste få tänka och tala om det. Går inte att stoppa ned i tårna och vänta till någon annan gång. Blir mycket värre då.
STYRKEKRAMAR!
Förstår kanske litegrann hur du känner det! Har inga föräldrar längre. Jag hoppas att din Mamma blir bättre!
Många varma hälsningar från Marie i Gbg
*kramar om hårt och länge*
Idag är första året utan mamma på hennes födelsedag...
Jag förstår så väl dina tankar ♥
Skicka en kommentar