... och skriver.
Egentligen så skulle jag kunna kopiera varje bokstav från fredagskvällen, men då Carolina är på klassfest ikväll så blir ju hennes roliga mitt roliga. Så är det nog för varje förälder, gissar jag...
Det är med blandade känslor jag sitter ensam på en inglasad balkong en lördagkväll. Visst är det skönt att kunna njuta av sommarvärme och grilldoft... och visst finns det hopp i att se hur bilar kör förbi, och se sommarklädda människor som tycks vara på väg någonstans.
Å man måste le när man hör någon skratta... eller som nyss... se killen som satte sig på cykeln och körde rakt in i busken här nedanför. Jag kunde inte låta bli att skratta... stackars kille... men det såg bara för dråpligt ut!
Men... så finns det någonting annat. En mycket stark känsla. Den heter ensamhet. Å den sitter i en bur av glas, och livet.... lyckan... familjen... han... finns där ute. Det är inte så att jag dör... men det finns en vemodig längtan. Oftast så lyckas jag ju hålla den känslan borta, men ikväll...
... å nu blir det inget mera skriv! Carolina kom nyss in genom dörren, och berättar att hon haft en jättekul kväll, och dansat mycket. "Mamma, det låter klyschigt, men det var som bara jag och musiken", säger hon.
Som jag skrev... hennes roliga blir mitt roliga!
(Men jag måste skriva.. jag är oerhört glad och tacksam att mamma orkade fara och grilla med familjen ikväll! Hon behöver all input som går att få nu...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Känner lite som du där med ensamheten...
Elisabeth min vän hade gärna tagit en fika där på balkongen och talat om allt vackert där ute. Om hopp och lycka glädje och sorg för det är ju så livet är och man måste orka för att känna glädjen där någonstans. Önskar dig allt gott min vän och hoppas att ni får en riktigt härlig studentfest för Carolina och allt där till! Många kramar från Tussegumman
Skicka en kommentar