... när ens pappa kallar en för hora?
Eller säger att man är dum i huvudet... eller ungdjävel... eller kastar juiceglaset i ansiktet på en.
Å hur överlever man sen när ens pappa tittar på en och undrar vem man är? När han inte längre bekräftar att hon är hans dotter... den där käraste dottern som fick linda honom runt lillfingret... istället ser han nu på henne som en "vem som helst".
Hur möter hon den blicken? Hon måste ju leva vidare... utan honom.
Hon förtränger det. Hon måste överleva logiken först... den där logiken som står och skriker i örat på henne... att pappa är sjuk... han rår inte för det... hon måste förstå. Men det är känslorna... de där som gör djupast djupast ont i henne... att"min pappa" har varit dum mot henne... att "min pappa" har lämnat henne... som måste gömmas undan.
Gömmas undan tills såret har läkt lite... och det gör mindre ont när hon tänker på logiken. Å hon lär sig att leva med sorgen...
För det mesta så går det bra.. och det som hände då har aldrig hänt. Men ibland... och oftast i samband med någe annat svårt... så hittar lite av det gömda ut... och hon blir det lilla ledsna barnet som bara kan känna hur "min pappa" gjorde henne illa. Å just då... och just där... så kan hon inte förstå det.
Så hon förtränger det... och det skulle jag nog också göra om min pappa en dag skulle kalla mig fula saker, och titta på mig som om jag vore "vem som helst"!
..........
Det här var ett viktigt viktigt skriv... för jag vet att det finns barn till anhöriga därute som mött, och möter precis samma sak. Se att man inte är ensam. Å jag vet också att Sven-Erik hellre skulle ha döden dött än att behandla Carolina illa... men i det här perspektivet så är jag helt övertygad om att vi står enade... att belysa hur illa en sjukdom kan slå, och hur ont det kan göra i ett barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Man överlever... Tids nog kan man förstå sjukdomen, tids nog förstår man att orden inte betyder någoting, tids nog kan man acceptera...
Har en vän vars man dog i hjärntumör. Denna man var även en präst. Tumören förändrade honom totalt, fr Mr Hyde till Dr Jykell. Han använde ord som barnen inte ens visste han kunde ;). Det var frukltansvärt!
Men idag, flera år senare, kan de skratta åt det hela. För det var ju ändå deras far, trots att sjukdomen gjorde honom totalt "galen".
Kramar om er båda
Aj, så ont det måste göra.
Det är nog svårt att ha det
perspektivet att inte ta åt
sig. Men det kommer en dag senare
när man mer kan se det i sitt
rätta ljus.
Denna hemska sjukdom önskar man
inte ens sin fiende!
Sköt om dig
Ha en fin midsommar.
Kram
Ja, det är fruktansvärt, denna j.....vla sjukdom Demens!!!
Min mormor fick den och jag har jobbat inom vården i över 20år där en del hade demens som kom till sjukhuset för andra orsaker.
Så jag har sett detta på anhörignivå och som personal med anhöriga vid sida av sin älskade.
Påminn varandra- Ni- Du och dottern med gamla minnen och fotografier och ord som sa, även om det också kan leda till sorg, så är det så mkt bättre med vem han en gång var Din man och hennes pappa!!! Bättre att komma ihåg det goda och känna sig förbannad och känna ilska över det som sker, även om det inte går att göra något åt detta.
Trots eländet som du går igenom likaså din dotter, så har Ni varandra i vått och torrt och jag önskar av hela mitt hjärta att Ni två skall få en underbar Midsommarhelg tillsammans så härligt Du kan göra, för det såg jag ju på bilden om Stockholmsmys ;))
Kram Tina
Önskar dig och din dotter en fin midsommar.
Kramar/Anna
Skicka en kommentar