fredag 27 maj 2011

Orden för dagen...

... oro och glädje.

Sitter här vid köksbordet och försöker hitta bokstäverna som jag behöver för att skriva om dagen. Det går trögt, ska jag säga... och jag pausar här för att koka mig mer kaffe.

Dagen idag... och så blir det stopp, och jag vet inte mer vad jag ska skriva. Å hur jag ska skriva. Jag skriver en halv mening, och så suddar jag... skriver en ny halv mening... och suddar igen... skriver ett ord... suddar... och så där har jag hållit på en bra stund nu! Vad är det för fel???
Men egentligen så vet jag ju... att ibland, och allt mer nu i takt med att allting drar ihop sig... så vill jag inte skriva om svårt. Som om ord om svårt bara blir tryckta bokstäver av bekräftelse.
Å jag märker ofta hur jag försöker balansera viljan att förgylla verkligheten med viljan att ärligt försöka berätta hur det är... och så blir det något slags mellanting.
Som om jag nästan ber om ursäkt för att det är som det är... svårt.


Nu får det iallafall bli som det blir... och klockan är snart lördag.

Inatt är jag mer rädd än vanligt att pappa, eller sjukhuset ska ringa. Mamma har inte alls varit pigg idag. AHS-teamet (avancerad hemsjukvård) fick åka dit klockan 4 imorse och ge henne både furixinjektion och morfin. Hon hade svårt med andningen och ont i njurarna. Sen har jag ringt henne flera gånger under dagen... och hon har hela tiden klagat, trots morfinet, att hon har ont i njurarna, varit ganska svamlig, och hörts mycket trött. Hon berättade också att AHS-teamet varit dit ytterligare en gång, och gett henne mer smärtstillande och urindrivande. Att hon inte kan ha stödstrumporna så bra då de börjat "stasa".
Å jag har hela dagen försökt att övertala henne att åka upp till sjukhuset... men jag vet ju så så väl hur hon fungerar lilla mamma min... hon "kan själv" och har nog alldeles säkert bett till Gud länge nu om att hon ska få bli frisk igen. Men vi vet ju...
... fast för inatt använder jag min pappas ord: "Jag hoppas innerligt att kommande natt får vara lugn!"

Sen skulle jag skriva om glädjen för dagen... men det får bli en kortis bara. Carolina har varit och gjort en nagelförlängning idag. Studentpresenten från Sven-Erik och mig. Hon har önskat det länge... och nu får hon ju vara fin på studenten. Å det är glädje för vilken pappa och mamma som helst...

Nu skriver jag inget mer... å det blev som jag inte ville... mer verklighet än förgyllning. Men det får stå kvar iallafall... och... ja, håll tummarna. Att ingen ringer.

3 kommentarer:

Eleonora sa...

Oj då så svårt hon har det lilla mamma din. Och pappa med för den delen. Tänker på dem båda två.

Inte såg väl nr 52 ut så där på er tid kan jag tänka mig. Men allting förändrat ...

och Carolinas naglar har också förändrats, så som hon ville ha dem. Spännande. Fast själv gillar jag inte långa naglar, men alla ungdomar ska ju ha det nu för tiden.

Har du bullar och kakor i frysen nu inför den stora dagen? Det vill väl till att man börjar i tid och producerar kan jag tänka.

Skickar med mina tankar och hälsningar och kramar till dig söta vännen.

Inger P sa...

Kära Elisabeth!
Jag förstår inte var du tar din styrka ifrån. Min lillebror opererades i går för ett hjärtfel på Sahlgrenska i Göteborg. Operationen gick bra och han kommer att bli fullt frisk. Detta har nästan knäckt mig. Du vet ju att din kära SE inte kommer att bli frisk igen men ändå orkar du.
Jag tänker på dig varje dag och önskar att jag kunde hjälpa er på något sätt. Men jag vill att du ska veta att vi finns här om ni skulle behöva oss. Vi bryr oss och jag hoppas att du känner det.
Kramar till er från oss båda.

Elisabeth sa...

eLEONORA: Ja, min vän, mina föräldrar kämpar verkligen nu... och det är nog bara början... eller slutet... eller hur man nu väljer att se det. Tack snälla för din omtanke om dem.. också!
Nej, du kanske har sett de senaste bilderna nu... Sven-Erik satte en ära i att hålla det fint på våran uteplats. Så jag gissar att han skulle ha varit ganska bedrövad om han hade sett hur det ser ut där idag... men som du skriver.. tiderna förändras.
Jag har inte alls bakat någe... det kommer nog inte så många heller, gissar jag. Men nog ska jag försöka fixa till lite gofika på studentdagen, som förresten är den 16/6.
Hoppas du slipper regnet och blåsten som vi drabbats av här uppe i norr, min vän.. Varm kram..

iNGER P: Vad skönt att höra att din bror kommer att bli frisk, Inger! Jag tror att inom oss finns en långt större styrka än vi själva ofta är medvetna om.. och i tider av svårt så kommer den fram, och hjälper oss på vägen. Du kommer med all säkerhet att bära din lillebrors hjärta närmast ditt hjärta så länge du lever.. väl medveten om vad du höll på att mista... och i glädjen över hans tillfrisknande så kommer du att hitta ny styrka som ska bära dig vidare. Jag gläds verkligen med både dig och din lillebror, kära Inger!
Sen... när det gäller Sven-Erik.. jag vet att han blir allt sjukare nu. Men vad som ändå gör att jag orkar.. är den stora stora tacksamheten jag har över att veta att han inte lider. Han har ingen som helst sjukdomsinsikt, och sitter där så glad och förnöjd. DET, min käraste Inger, är för mig styrkan i min kärlek... att HAN inte lider.
Tack snälla du för er omtanke om oss, det betyder mer än jag någonsin kan skriva här. Å kanske har ni vägarna förbi Umeå någon gång.. så skulle vi kunna ses, ta en fika kanske, och jag skulle få ge er en kram som ett litet tack för att ni finns. Jag vet att Sven-Erik skulle ha tyckt om det... Varm kram... till både dig och G.