... skulle bli allvarligt sjuk idag, vad är det första du tänker på då? Mina barn... tänker nog de flesta alldeles självklart. Barnen, som står ens hjärta närmast... och de man skulle vara den tryggaste hamnen för. Livet ut. Barnen. "Hur ska dom klara sig utan mig"... tänker man.
Men om man då inte längre kan, eller får vara det?
Då är det en välsignelse att vara fullständigt trygg i den vetskapen om att det finns de som tar hand om, går bredvid, stöttar, och hjälper dem i det svåraste dom har att möta.... att förlora en förälder. Förlora sin mamma och/eller pappa...
Sven-Erik och jag delade den rädslan... och han var alltid mer orolig för henne än vad jag var. Det är synd att andra inte bryr sig om det. Skämmigt egentligen... då de istället väljer att inte vilja respektera och förstå vad som var, är, och alltid kommer att vara viktigast för honom. Väljer medvetet bort. Carolina...
Han struntar väl fullständigt i vem det är som kommer med tårtor och kakor nu...
Å jag ser hur ledsen hon blir när hon får reda på... som ikväll. Fast hon försöker att inte låtsas om det...
Jävelmänniskor, skriver jag. Snart kvart över två på natten...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är tyvärr ingen stor tröst,
men de människor som gör så ..
dem lever ett fattigt och olyckligt
liv. Dem borde skämmas.
Det värsta är nog att förlåta,
när någon gjort ens barn så illa.
Varken förstå eller förlåta blir
lätt. Förhoppningsvis så räcker
din styrka och trygga famn till
för att Carolina ska känna sig
hel ändå. Människor som behandlar
sina medmänniskor som de gjort
mot henne, är inga värda att lägga
sin dyrbara tid på. Sen får de
vara släkt eller vänner eller
vad som.
Sköt om er
Kram
Jobbigt... Kan inte göra så mycket mer än att skicka er två en hög med kramar och bara hoppas att ni pratar mycket med varandra eller med någon utomstående om detta. Det är svårt att bära allt ensam...
Det är obegripligt för mig att någon kan välja att inte se och totalt låtsas som om inget hänt, eller värre, inte hjälpa när man ser hur det är.
Tur att inte alla tittar bort...
varma kramar...
Fint du skriver!
cAMILLA: Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.. "fattigt och olyckligt liv"! Å jag kan bara hålla med dig i det övriga du skriver... och jag hoppas, liksom du, att min styrka och trygga famn ska räcka till för henne. Sköt om dig du med, min vän...
rENÉE: Tack min vän för den bärande högen av kramar... det känns tryggt att ha en sådan hög att ta ur när det kommer mindre bra dagar.. tack snälla!
Vi pratar ganska ofta om det svåra... eller rättare sagt, så halkar vi dit. För det mesta så försöker vi istället att inte låtsas om.. utan fokuserar och hittar på postitivt och bra istället. Men du vet hur det är... ibland blir det bara för påtagligt! Varm kram...
rUTA ETT: Ja, det är precis lika obegripligt för mig, min vän! Att vända sig bort från någon, oavsett vem, som man vet behöver ens hjälp... ja, det säger mycket om den personen. Å jag kommer aldrig att förstå, eller ha acceptans, för ett sådant synsätt. Men än värre är det när samma person utger sig för att vilja vara en samarit för de utsatta och små i samhället... mycket värre!
Men som du skriver... tur att inte alla tittar bort! För oss har det inte bara betytt tur.. det har, hur dramatiskt det än låter, betytt ren överlevnad många gånger! Varm kram..
Skicka en kommentar