onsdag 9 mars 2011

Jag har svårt...

... med dödentänket just nu. Eller förresten, inte bara just nu... det ligger hela tiden och cirklar som en svart korp över huvudet på mig... och jag måste göra allt... allt... allt... jag kan för att inte låtsas om att jag vet att den finns där. Som flyger allt närmare, fast så sakta... och som heter Sven-Erik. Jag känner det så... i detta väntrum. Å jag halkar dit hela tiden... tänker på det.

Imorgon måste jag möta det som redan har landat på mitt huvud. Ta ett sista farväl av min morbror Thord. Begravning. Det blir nog en tung dag, är jag rädd...
(Fast egentligen så skulle jag inte skriva "ett sista farväl" då jag inte tror på det! Jag tror, och håller fast vid min övertygelse... att vi ses igen. Självklart gör vi ju det! Å då så ska vi gofika tillsammans igen... däruppe!
Lika fast är min övertygelse att Sven-Erik och jag... Sven-Erik och jag (det kändes fint att skriva det nu... ) en dag kommer att vara tillsammans igen.)

Å jag vill VERLIGEN VERKLIGEN inte det här!! Jag blir så less och trött i luvan på det här fågeleländet! Ingen vettig människa vill väl ha död och sorg och elände runt husknuten för jämnan... ? Jag vill ha... lycka... vårsol... glädje... liv... tjolahopp... gomysfika var och varannan dag... vara frisk... skratta ofta... gråta sällan... inge depp... åka till Stockholm... ja, helt enkelt leva livet igen!!
Men jag jobbar på det... men inte ensam.

För det är då jag blir så till Gud tacksam för alla vänliga människor som finns därute. De som med sin omtanke och värme om andra ändå gör átt det går att befinna sig under det här fågeleländet nu! Tänk att få en klapp på axeln, en kram, ett kort, ett vänligt ord, en bok, ett leende... ja, jag kan inte, än om jag av förklarliga skäl sällan skriver om somligt jag får, nog tala om hur mycket det betyder nu. Och hur varje gåva... oavsett vad... ger mig värme av tacksamhet och glädje... och därför bärkraft. Tack.

Men nu gör jag ett undantag, och skriver om något som låg i vår postlåda när jag kom hem ikväll. Jag blev verkligen bara så... ja, både väldigt förvånade och väldigt glad. Så där varmt glad, ni vet. Å precis vad jag behövde just ikväll... som lite styrka inför morgondagen. Det var ett tjockt brev, där det stod "Till Elisabeth och Carolina". Snyggt skrivet, och med snirklade blommor runt om... men ingen adress.
I brevet låg en lapp där det stod:
"Ha ett bra sportlov!
Kram Gunilla (grannen i dörren bredvid)"
Där låg också en bok "Restaurangchansen", innehållande många många rabattkuponger att fika och äta runt om i stan... till priset av två för en!

Va? Grannen? Den trevliga tjejen som bjöd in mig på kaffe för ett tag sen... hon som jag bara träffat 2-3 gånger sen hon flyttade hit. Va? Ja, men...
Hon har gjort detta för oss... för mig och Carolina. Bara tanken... stoppat ner någe i vår brevlåda! Ja, men... ni vet... jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna tacka henne, och utan att börja gråta. Skäms lite gör jag också... för det är så mycket lättare att ge än att ta emot. Åteminstone för mig. Men jag jobbar på det... också.
Å nu sitter jag här... och gruvar för morgondagen... men så så ödmjukt tacksam både mot henne... och mot alla andra vänliga människor. Tack igen... så länge jag lever!

Sen... och slutligen i detta skriv av virrigt och hoppigt tänk:
Tack Gud för att jag kunde kliva upp på mina egna ben idag!
Tack Gud för att Carolina och jag kunde äta frukost tillsammans idag!
Tack Gud för att jag inte hade ont i magen idag!
Tack Gud ändå för så så mycket... och du måste älska många människor när det gäller mig... för jag vet ju... "Gud älskar en glad givare"!

Å just det... Tack Gud, för att du inte gör mig alldeles elak och bitter för de som hela tiden väljer att lämna Carolina utanför. De som låtsas. Släkten. Förlåt mig, Gud för att jag skriver det här... och förlåt dem också! Men jag ska skriva om det också... sen.

Nu är det snart imorgon.

5 kommentarer:

Kersti sa...

Fler än du som ugglar i natten. Jag med hosta och varmmjölk med honung. Jag känner din omtanke, den får mig att må lite bättre. Limpan vart god och snuvan har börjat rinna. Jag tror att det är goda tecken.
Jag ska tänka på dig idag. Begravningar är alltid svåra, och svårare och svårare blir det ju fler man varit på. Jag hoppas att det trots allt kan bli en vacker stund. Och nu borde vi försöka sova en stund. Kram

Maja U sa...

Det som är så fint är att jag är övertygad om att om Sven-Erik plötsligt vaknade helt frisk i morron skulle hans första tanke vara Carolina. Han skulle direkt ta sej hem igen, gå in i hennes rum o ge henne en bamsepappakram. Sen skulle han gå in till dej o berätta hur stark du är o hur mycket han älskar dej för alltid. O han skulle säga att han förstår. O det spelar ingen roll om andra inte gör det, för NI är dom viktigaste i hans liv.

Ingabritt sa...

Idag är verkligen mina tankar hos dig o C. Hoppas att det blir en fin och minnesrik dag, även om den är jobbig att ta sig igenom. Bamsekramar och tusen tankar till er. Ingabritt

Renée sa...

Att de lämnar henne utanför kan ju inte ha med annat att göra än att de är rädda... De känner ÄNNU mer rädsla än vad du gör och då är det bättre att låtsas som intenting så slipper man att prata om det...
Märkligt vad vi människor är rädda för det som borde vara naturligt. I andra länder går familjen samman då det händer något, ingen blir glömd där inte. I Sverige är vi så stelbenta... Man ska helst klara sig själv och skita i andra... Synd tycker jag.
Jag har alltid vågat vara lite annorlunda, vågat prata med folk om det som är svårt. Först brukar folk nästan rygga tillbaka men sen ser man nästan att de känner en lättnad. Även fast de kanske inte känner mig så är det ändå skönt att släppa några kilo tankar bakom sig.
Bra att du har en sådan underbar granne, var glad och ta emot! Ni kommer säkert utveckla en vänskap så småningom.
Jag skickar kramar som alltid, sköt om er båda...

Elisabeth sa...

kERSTI: Stackars dig! Hoppas din förkylning är på bättringsvägen nu... det är aldrig roligt att bli sjuk, men det är extra trist när våren står utanför dörren!
Tack snälla Kersti, för att du tänkte på mig. Just nu så tänker jag bort mycket av den... det blev lite för svårt stundtals. Men det var ändå en viktig dag, på många sätt, så jag vill skriva om den när jag vågar gå dit i tanken. Varm kram..

mAJA U: Din fina och varma kommentar gör mig nästan gråtfärdig... för din övertygelse och min vetskap. För det är precis och exakt vad Sven-Erik skulle göra... och sen skulle han "slå näven i bordet"! Tack snälla Maja... jag ska bära med mig dina ord.. "han förstår, o det spelar ingen roll om andra inte gör det, för ni är dom viktigaste i hans liv"! Tack snälla Maja! Varm kram..

iNGABRITT: Tack snälla Ingabritt! Din omtanke om oss gör mig alltid så varm.. och så oändligt tacksam. Du är verkligen en gåva, min vän! Jag tänker bort rätt mycket av gårdagen, just nu! Varm kram..

rENÉE: Nja, jag tror inte riktigt att det rör sig om rädsla, min vän! Än om det ofta brukar röra sig om just rädsla när allvarlig sjukdom dyker upp i en familj. Här är det nog helt enkelt bara så att de inte vill. För somliga människor är det bara så, att deras empatiska förmåga inte sträcker sig längre än till de som står deras hjärta nära. Å gör man inte det.. så får man ingen hjälp. Jag har sett det länge nu..
Å därför är jag så så himlens tacksam för de där andra människorna... de som har förstånd nog att inse vad empatisk förmåga handlar om... och för vilka. De som har den där empatiska förmågan som gäller alla... oavsett om de står deras hjärta nära. Jag menar... antingen så har man en empatisk förmåga, och då gäller den för alla... eller så har man den bara för några få utvalda... men då är det heller inte frågan om empati.
Hoppas du förstår, än om jag förklarar lite luddigt nu? Men min granne har denna förmåga... du har den... och många fler som jag har fått möta här. Tack snälla Renée! Varm kram..