"Endokardit, bakteriell, eller virusorsakad, inflammation i hjärtats klaffar. De bakterier (oftast gula stafylokocker eller alfa-streptokocker) som orsakar infektionen bärs med blodet till klaffarna, där de slår sig ner. Vid en akut endokardit (oftast orsakad av gula stafylokocker) kan klaffarna förstöras av infektionen. Om så sker är situationen livshotande eftersom hjärtats pumpförmåga dramatiskt försämras. Klaffarna kan då behöva bytas ut genom kirurgiska ingrepp. En komplikation till sjukdomen är blodproppar som uppstår när små bitar av klaffarnas bakteriebeläggning lossnar och seglar iväg med blodströmmen. Sjukdomen behandlas med höga doser antibiotika intravenöst.
Patienter med medfödda eller förvärvade hjärtfel och patienter med protetiska hjärtklaffar är riskpatienter."
Endokardit... en bakterie. En bakterie som har satt sig på hennes klaffar. Hur allvarligt vet vi inte riktigt, då de inte kunnat gå ner och titta på hennes klaffar än. Har hennes klaffar redan tagit skada... eller kommer de att ta skada? En bakterie på hennes klaffar... ja, jag vet sedan länge vad det kan leda till. Det lärde vi oss för många år sedan... att inte åka och hälsa på henne om vi varit sjuka... för att inte riskera att hon skulle smittas. För att inte eventulla bakterier skulle kunna skada hennes klaffar...
... och nu är vi alltså där. En bakterie har smugit sig in.
Sköterskan sa också att hon kommer att bli kvar där i 6 veckor. Hon behöver få antibiotika intravenöst hela tiden nu... och sköterskan kunde heller inte garantera något. Så det är allvarligt, mycket allvarligt... och än om hon nu fixar det här, vilket jag ber för... och med all den livsgnista hon har... så kommer det att ta tid.
Det var tufft att höra.
Men det var en rätt pigg mamma som satt på sängkanten när vi kom dit, Carolina och jag. Hon satt och läste Aftonbladet. Hon blev så glad när vi kom... å med oss hade vi kaffe hemifrån, och kubb. Vi hade också gått förbi cafeterian och köpt ett nybakat wienerbröd till henne...
Fast först blev det lunch... och hon blev serverad barnmat och vatten. Torftigt och trist, tyckte vi... men hon sa: "Men det gör ingenting... vi har ju kaffe och gott fika sen!"
Sen satt vi där, vid hennes säng, och gofikade en bra stund. Hon var som en kvitterfågel... fast jag såg ju också hur trött hon var. Mamma gjorde "kubbsull", blandade ner kubb i kaffet så det blev en sörja av alltihopa. Hon tyckte det var gott...
Det blev en rolig, mysig, och fin stund... och när vi gick, så vände jag mig om i dörren, och sa: "Hej då, världens bästa mamma... jag kommer till veckan igen!"
Å ikväll åker pappa dit... eller han är nog redan där, gissar jag.
..........
Vi har ätit gröt till middag... och till "körslaget" ikväll så har vi köpt chiabattabröd för att göra oss en gomacka! Hitta mys är det som gäller... mer och mer nu.
3 kommentarer:
Jag tycker du är så himla duktig som hela tiden kan göra lyckan av det enkla, som nu som en ciabatta
aNONYM: Tack snälla! Men det är inte så märkvärdigt svårt... du vet, "så lite vi har, men så gott vi mår" är en bra ledstjärna att hålla fast vid! Varm kram..
Oj vad hon har mycket att kämpa mot din lilla mamma. Hon är stark och duktig, som orkar visa glädje när ni kommer. Din pappa är en fantastisk man också måste jag säga. Han är ju klippan i det hela.
Kram du fina rara vännen min!
Skicka en kommentar