söndag 20 mars 2011

Det är alltid svårt...



... att vakna en morgon, och känna honom så nära, så nära.
Jag blundar och ligger kvar i känslan... länge... minns... och till slut så kommer gråten. Vi är här. Bara vi här i sängen. Å jag kramar om honom... minns skäggstubben... minns doften... minns mustaschen... och allt blir mitt igen, bara jag blundar.

Men till slut så blir det bara för plågsamt... man måste sluta minnas... sluta grina... och kliva upp.
Så man öppnar ögonen, och det känns det som om man lämnat honom igen...

Sven-Erik, gubben min...jag önskar att du vore här... på riktigt. Du var ju min trygghet... min klippa. Jag saknar dig så...

2 kommentarer:

Ingabritt sa...

Som jag lider med dig, cymbervännen. Så tungt det måste vara. Jag inbillade mig ett tag att din situation var min lösning, men nu måste jag inse att sålänge sjukdomen är hanterbar så är tillsammans bästa lösningen. Kramar om i massor
Ingabritt

Renée sa...

Fy vilken sits du befinner dig i... Önskar jag kunde sudda brt din sorg så du slapp lida... Skickar en hög med kramar!