... hur det skulle bli. Den där långa sorgen som aldrig tycks ta slut... och som hela tiden kommer med nytt svårt... och där vi, varje gång det händer, måste dra ett nytt djupt andetag och acceptera det också. Den där långa sorgen...
Hon hade ju berättat... kuratorn på geriatriken... då, för flera år sedan... att först hade vi en lång sorg framför oss medan han levde, och där vi bara skulle kunna stå bredvid och se... och förlora honom bit för bit... och sedan skulle det bli en ny sorg den dagen han dog.
Jag önskar, kanske Gud förlåt mig nu, att det kunde vara över snart... för jag är så så trött den här sorgen... trött på att måsta möta det här i varje medveten tanke... trött på att försöka hålla undan den...och trött på att minsta roligt bara blir input som hela tiden måste väga upp denna eländiga sorg.
..........
Idag är iallafall en ny dag. Gårdagen är förbi... och lite tack och lov för det. Det blev inget besök hosSven-Erik... men jag pratade med Ulla för en stund sedan... och allt hade gått bra ändå. Han hade varit nöjd med tårta... gubben min.
Carolina och jag tog en promenad upp till mamma och pappa... blev bjudna på fika... och satt där och surrade bort en stund. När vi gick hem så sa Carolina... "jo, men mamma... det känns bättre nu... bara att komma ut och träffa lite folk... slippa tänka på det!"
Så vi tänkte bort dagen... pratade hela tiden om allt annat... och på kvällen blev det mysfika med tända ljus, och glass och bananer.
Men hur det än är... det dåliga samvetet följde mig i säng. Än om jag lyckades tränga undan det rätt bra också..
Som sagt... idag pratade jag med Ulla. Hans fina kontaktperson, och min livlina, där ute på Sjöjungfrun. Hon berättade att de nu måste hjälpa honom att få på sig kläderna rätt på morgonen... och allt mer så vet han inte vad han ska göra med maten som sätts framför honom.
Hon sa också "vi vet ju att det är så här det är med den här sjukdomen... det går neråt... och man säger ju att det tycks gå snabbare om man är yngre dement".
Å jag kan inte göra annat än att ta ett nytt djupt andetag... igen då. I den här långa eländiga sorgen...
Men jag måste... jämte den... få leva också. Börja om på någe vis... och jag försöker verkligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tänker så på dig. Tänk om jag kunde komma med ett toppen tips hur du och C skulle göra för att komma vidare och slippa samvetet. Visst är det en grym sjukdom som hela tiden håller oss i sorg. Borde finnas bromsmedicin för det oxå. Kan inget annat göra nu än skicka Bamse kramar till er båda. Ingabritt
Klart att du måste få leva och börja om! Kramar om!
I alla dina tankar och ord håller jag med dig. Du har sörjt så djupt att nu kan man tycka att det skulle räcka. Men vem är man att bestämma detta. En mer ljus attityd tycker jag mig ändå känna, när du själv har insett att nu får det handla om dig och din överlevnad också. Det är då rakt inget du ska ha dåligt samvete för. Sin egen överlevnad är ju djupt rotad hos en själv. Gå du vidare i detta ljusa spår och hoppas också att utökat arbete inom RK ska kunna bidra till ett bättre och mer sorglöst liv för dig. Många kramar min söta vän.
Eleonora
Jag sitter här alldeles stum och läser dina rader, som om min hjärna inte riktigt vill ta in det du skriver.
När hjärnan förstår rinner det det tårar....hur kan det få bli så där, hur kan en sjukdom förändra att, från glädje till bara sorg.
Jag kan nog aldrig förstå din sorg , men jag kan iallafall ana.
Hoppas att du orkar, att du får tag i något som för ditt liv vidare, en större mening.
Någon måste hjälpa dig att överleva och komma ut starkare på andra sidan.
Massor av styrkekramar till dig, när jag orkar ska jag läsa mera i din blogg.
iNGABRITT: Tack snälla! Ja, kommer vidare det försöker vi göra varje dag... ibland går det bättre, ibland sämre. Å samvetet... du vet hur det är... man tycker aldrig att man har gjort nog.
Sen... att det borde finnas en bromsmedicin för sorg... ja, varför har man inte uppfunnit en sån, kan man undra? Det finns ju antideppmediciner.. men det tar ju inte bort den sorgliga händelsen, utan bara hur man känner inför eländet. Å sådana mediciner är inget för mig...
Du gör mycket, min vän... bara genom att finnas där... och här! Varm kram..
eLEONORA: Tack snälla! Du vet, och ser, min kloka vän... och du har så så rätt när du skriver.. "vem är man att bestämma detta."
Man vet aldrig när sorgen ger sig av. Men jag brukar tänka i de bra stunderna... "nog var´e väl själva tusan om vi inte skule fixa det här", och det känns som ett bra tänk att jaga bort lite sorg på. Sen försöker jag också att utöka min tid på RK.. men jag blir fort trött.
Min "ljusa attityd" kämpar jag ständigt på med... så "nog var´e väl själva tusan om jag inte skulle fixa det här"! Varm kram..
rANTAMOR: Tack snälla! Men jag vill inte att någon ska bli ledsen som läser här... hur sorgligt det än är... och egentligen så skulle jag bara vilja skriva en "kulblogg" där alla fick skratta och få feel-good-input istället!
Sen förstår jag ju att du är en mycket empatisk person, och att du kan läsa mycket mellan rader. Så dina ord av omtanke om oss värmer oerhört mycket.. tack snälla! Varm kram..
Skicka en kommentar