lördag 15 januari 2011

I två sekunder av bra...

... det är då man ska skriva. Eller rättare sagt, det är då jag vill skriva...
När ont, och oro för ont finns här då vill jag behålla det för mig själv. Som om det blir mindre svårt då... och som Sven-Erik skulle ha sagt: "Så länge hon pratar om det så är det lugnt, men när hon hon blir tyst så..."

Så är det... så därför skriver jag inte mer om det. Just nu så fokuserar jag på solen som lyser utanför fönstret. Carolina sitter i köket och pluggar. Jag ligger på rumssoffan och ser på teven. Å jag håller fast vid dessa två sekunder av bra...

Carolina. Vad skulle jag ha gjort utan henne???? Som har handlat, gått ut med Pontus, diskat, fixat middag, bakat muffins, fixat och donat de senaste dagarna...
Jag vet att hon vill att jag ska skriva om besöket hos Sven-Erik... lägga ut bilderna jag tog... berätta om det svåra, men ändå viktigaste viktiga för henne. Hon vill bevara minnet... men har ändå svårt att gå tillbaka till det nu.
Å så är det ju... vi måste lämna det svåraste. Hur kärt det än är...

Å allra mest i alla två sekunder av bra.

..........

Sen skulle jag skriva om det jag känner för er därute... men för det finns helt enkelt inga ord. Bara en känsla. En känsla som alltid väcker min förundran över vilken godhet som andra människor har... som bär andra... som bär oss... och som alltid får mig att svälja bort denna gråt av tacksamhet. Tack snälla ni...

6 kommentarer:

Anna-gravid i vecka 33 sa...

Hur kärt något än är kan man behöva släppa det. Men det är svårt!

Bloggblad sa...

Ja, det svåra finns ju ändå kvar, så då kan man samla kraft ur de goda stunderna. Jag tränar på det varje dag.

Kram på dig!

Eleonora sa...

Underbar dotter och underbar mamma. Det hör ihop liksom!

Bara det braiga ska stå till buds för er. Allt gott till er båda och hoppas att helgen ska bli fin. Kram

Caja: sa...

Värme och kärlek sänder jag till er alla tre och till Pontus P med förstås.

Kram/caja

Ruta Ett sa...

det är svårt att fokusera och hitta de bra stunderna, när de tunga tränger sig på brutalt ibland.
Jag tränar också på det varje dag och vissa dagar är det lättare än andra.
Men jag känner att nu när jag har AnnaJohanna att tänka på, så blir det lättare.

Vida sa...

En stor varm kram från Svedmyra