tisdag 9 november 2010

Jag undrar...


(Mamma sommaren 2007)

... hur dom har fått sova inatt?

Det är min första tanke när jag vaknar nu på morgonen... medveten om att deras föregående natt inte alls varit bra. Medveten om att mamma blir... ja, allt sämre nu. De håller fast vid hoppet... och jag med.

Men det var en mycket mycket trött mamma som mötte mig när jag kom dit igår... hon satt vid bordet, hon orkade inte ens hålla upp ögonen, sluddrade och orkade knappt prata. Pappa berättade att hon hade inte ens orkat klä sig på morgonen... utan han hade fått hjälpa henne. Under natten så "ville inte kroppen lyda henne" de gånger hon skulle gå på toaletten...

Nu var jag iallafall där... och jag tror hon kände en trygghet i det... då pappa lyckades övertala henne att gå och lägga sig en stund. Han fick bädda ner, och om henne... och nästan direkt så hörde både jag och pappa hur hon snarkade.

En stund senare stod han vid hennes säng... tittade oroligt på henne... huvudet lite på sned... och så viskade han: "Hej då morsan... nu åker jag". Hon hörde inte det...

Å det var en mycket orolig pappa som åkte iväg... och jag lovade att kolla av att hon andades. Han berättade sen hur orolig han varit att jag skulle ringa. Att något hänt...

Mamma sov en bra stund... och jag satt i köket. Sen piggnade hon till lite, och ville ha lunch... varmkorv med bröd. Så jag fixade till det... kokade mer kaffe... diskade... å alltmedan hon mest satt där vid bordet. Hon både såg, och hördes lite piggare... och vi hade en trevlig stund tillsammans.
"Ja, det är länge sedan du fick vara barnvakt nu" sa hon och skrattade. Jag förstod vad hon menade... men sa till henne att jag ser det som en stor gåva att få vara lite med henne nu... och aldrig som nån passning av någe slag. Å jag vet att hon var trygg att jag var där..

Sen kom sköterskan för att ta ett nytt PK-prov. Mamma berättade hur natten och förmiddagen varit... och jag stod vid diskbänken när sköterskan sa:
"Ja, Britt du vet ju att både din hjärtsvikt och din KOL har blivit sämre... och vid hjärsvikt så är just trötthet ett symtom."
(Det är märkligt... varför står jag alltid vid en diskbänk när svåra ord ska komma... jag minns bara en annan diskbänk... andra ord... sommaren 2005... och det mmt-test på Sven-Erik som då fick mig att inse hur illa det var med honom. Jag tycker allt sämre om diskbänkar, känner jag...)

Sen kom pappa hem.
"Tack och lov att det har gått bra!" var det första han sa. Å slog av sin mobiltelefon...

Men jag såg också nu hur mamma blev allt tröttare igen... så jag hoppas till Gud att de har fått sova lite bättre inatt. Jag ber också att mamma ska få bli lite piggare ett tag igen... men efter 3 hjärtklaffsbyten, stroke, förmaksflimmer, hjärtsvikt.... + allt annat som jag inte kommer ihåg nu... så finns det oro här.

PK-värdet var dåligt. Nu måste pappa ge henne fragminsprutor... igen då!

Lilla lilla mamma min.... vad du kämpar. Pappa... du med.

.........

Nej, nu får gråtkänslan vara... jag ska fika lite med Carolina. Hon är ledig idag.. och är för mig den största kämpen av oss alla.

8 kommentarer:

Renée sa...

Man kan nog säga att din mamma lever på lånad tid efter allt hon har gått igenom. Tur att du kan tillbringa så mycket tid med henne, det behöver nog både du och hon. Att ta farväl är svårt... Ibland räcker det dock att bara finnas där, att hålla handen, att sitta brevid i en stol. Jag beundrar dig för det du gör för dina föräldrar... Kram

Eleonora sa...

Tungt har du det - nu igen och jag känner så starkt med dig. Hon kämpar på din lilla mamma och pappa är en stor styrka för henne. Så ock du!

Du ska veta att jag tänker på dig! Med varma kramar från din vän
Eleonora

Anna - gravid vecka 23 sa...

Ger dig en stor kram!

Camilla sa...

STOOOOOOOOOOOOOOOOOOOR kram.

Christer sa...

Tråkigt när hälsan och krafterna tryter, och man har ju bara en mamma och pappa. Och hur gammal och vuxen man än är så är mamma och pappa ändå just mamma och pappa...

Samtal från min trädgård sa...

Jag vill bara att du ska veta att jag läser med hos dig även om jag inte alltid lägger en kommentar. Jag tänker på dig och Carolina och på hur ni har det, svårt att låta bli, allt du skriver berör.

Caja: sa...

Försöker så gott det går att skänka dig massor av styrka och mod ikväll kära bloggvän, det är inte lätt via en dator men du ska veta att du finns ofta, ofta i mina tankar.

Varm, varm kram till dig och de dina/caja

Nina Lindh sa...

Det är inte lätt när ens föräldrar blir gamla.

Kraaaam!