... och just nu så passar jag på lite då Carolina är ute med Pontus P.
Älskade gubben min... du sitter ju där. Å jag kan inte minnas nåt fint utan att jag ser dig framför mig... sittande ut i dagrummet på ett hem för dementa. Det är så så så så svårt...
Jag säger så ofta till Carolina att det är viktigt... att man måste få gråta när man är ledsen. Jag är inte så bra på det själv... men jag jobbar på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vilka starka inlägg du skriver. Jag känner igen mycket av känslorna, har själv varit med om att förlora barnens pappa (genom cancer). Det är så mycket som du säger, att tårarna behöver få komma men ibland får man hitta andra sätt, som att baka, göra nåt alldeles vanligt.... Skickar styrkekramar genom cybern!
Åh, tack för livstecknet Elisabeth....jag har tänkt så mycket på er och är förmodligen inte ensam om detta.
Gråta gör ont, ont, ont men samtidigt gott min vän.
Varm, varm och ännu varmare kram till er/caja
Har suttit här en lång stund och läst, läst, läst. Finner för tillfället inga ord! Men en sak vill jag säga: Du är en underbar hustru och mamma!!!
Nu gråter jag av medlidande.
Kram.
Jag förstår att du vill vara stark
för din dotter. Men tror du inte
att hon förstår hur mycket du
kämpar med att INTE gråta? Det är
inte fel att visa sig sårbar inför
sina barn. Mor o Far är tryggheten, styrkan, den trygga hamn man söker sig till när det
blåser kuling ... men mor o far
är bara människor de också.
Gråt ut, ensam eller tillsammans med dottern. Annars kommer du snart
att falla som en fura, och vilken hjälp för din dotter är du då?!
Usch usch usch, det låter hemskt
det jag skriver, men ta det rätt. Jag skriver till dig från hjärtat. Du ska orka så mycket mer,
så du behöver lätta på trycket.
Mina tankar är med dig.
Sköt om dig och ta väl hand om dig.
Många styrkekramar till dig.
mAJOY SA: Tack! Att dela känslor med någon ger många gånger bärkraft. Å man känner sig lite mindre ensam om det är svåra känslor...
Jag förstår att du, och dina barn, måste ha upplevt, och kanske fortfarande upplever mycket av det svåra som vi går igenom nu. Att drabbas av sjukdom, och som anhörig stå bredvid och se hur sjukdomen tar ifrån en det käraste man äger... det är bortom grymt! Sänder i tanken en varm kram, fylld med styrka för livet, till dig och din familj! Varm kram..
cAJA: Tack, min vän! Det betyder, och jag kan inte skriva det nog många gånger, oerhört mycket att veta att någon där ute tänker på en. För några år sedan skulle jag nog inte ha förstått hur mycket sådan omtanke bär.. idag gör jag det! Tack snälla!
Å jag vet att gråt gör ont... det är nog därför jag har lite svårt för det.. och pytsar ut det lite här och där istället. De dagar och stunder jag känner mig tillräckligt stark för att göra det. Samtidigt så tror jag att det är en ren överlevnadsstrategi att inte gråta så mycket nu.. vi har ju en bit kvar att gå. I detta väntrum. Varm kram..
mONICA: Tack snälla! Vad glad jag blev över de orden.. "underbar hustru och mamma". För oftast så känner man precis tvärtom.. och jag skulle vilja vara så så mycket starkare.. framför allt för Sven-Erik nu. Tack snälla! Varm kram..
cAMILLA: Tack snälla! Visst är det så... att mor och far är den trygga hamnen... och speciellt när det går tungt. Å det är ju precis det jag måste vara för henne nu... mor OCH far.
Det låter inte alls hemskt det du skriver, och jag förstår precis hur du menar... och barn gör ju inte vad vuxna säger, utan vad vuxna gör.
Så visst gråter jag ibland, men då hela hennes värld började rasa från det hon var 14 år... pappa, hemmet,sin farfar,släkt i övrigt... ja, då måste jag vara den trygghet hon har kvar. Den som hon kan luta sig emot när det går tungt... lyssna mellan hennes rader... förstå när hon inte själv förstår... bära när hon själv inte orkar... peppa för framtiden.. och finnas där som den starkaste klippa som hon alltid alltid kan luta sig emot.
Å hon tycker det blir svårt när jag gråter...
Tack snälla för dina fina och kloka ord... de bär! Varm kram..
Skicka en kommentar