Förlåt...

Ett av de vackraste ord jag vet. Jag brukar få höra det ibland.. och jag brukar få ge det ibland. Men aldrig har jag tänkt tanken, förrän idag, när jag satt där och lyssnade på mamma, att det viktigaste förlåtet är det man måste ge sig själv.

Mamma berättade om en gång för länge sedan, då hon, hennes syster, och min mormor satt vid köksbordet hemma hos mormor och morfar. De hade så roligt där vid bordet... skrattade högt, och pratade lite högljutt i mun på varandra. Precis så där som man gör när man är flera som delar någe roligt...
Så sänkte hon rösten... och berättade att de skrattat så högt att de inte hörde morfar som ramlat ihop där nere i källaren, och nu låg och försökte ropa på hjälp. Morfar, med samma hjärtsjukdom som mamma.
"Jag har bett till pappa att han ska förlåta mig... "förlåt mig, pappa" har jag sagt" sa hon. Ännu tystare... och med blicken fästad rakt ner i bordet.

Å jag satt där... mitt emot henne... och kände hur hjärtat bara snörptes ihop på mig. Jag sa ingenting... lyssnade bara ... för jag förstod ju hur viktigt det här var för henne. Å därför viktigt för mig...

Men nu skulle jag vilja säga... mamma, förlåt dig! Inte för att du egentligen gjorde någe fel... och inte för att jag tror att ditt minne av händelsen kommer att förändras... men din känsla, mamma... det dåliga samvetet över att ni inte hörde... den kan få ett annat innehåll. En annan, och mer bärande känsla för den goda människa som du alltid har försökt vara, och som sen får dig att orka bära ditt sorgliga minne.
Morfar behöver du inte be om förlåtelse... den fick du per automatik när du föddes. För som barn får man det av sina föräldrar... jag menar, hur många gånger har inte jag bett er om förlåtelse... och fått det... varje gång!!

Tack snälla mamma, för att du fick mig att inse hur viktigt det är att kunna förlåta sig själv! Å för att jag fick dela denna stund med dig...

Det första adventsljuset...

... tände vi igårkväll. När Jonas och lilla familjen hade åkt hem, och Carolina och jag satt utslagna i soffan.

En fin första adventsdag då vi följde med Jonas och lilla familjen ner på stan, kände julstämning från hästskjuts och luciatåg... glöggbjudare...julsångare, och massor med folk, som vågat sig ut i vinterkylan. Å med gofika på "Hedvigs" som Sandra och Jonas bjöd på.

Sedan avslutade vi dagen med korvstroganoff och ris här hemma hos oss. En fin dag, som sagt...

... och en dag där ord som "Sven-Erik har det jättebra här" lagt sig varmt och tryggt inom mig. Det berättade den gulliga personen för mig när jag ringde för att höra lite hur det var med honom, och för att höra vilken dag adventsfikat blir. Då ska vi åka dit.

Hon berättade också att Sven-Erik varit ute och skottat bort snön på deras balkong...

Hon gav mig tröst... sådant jag behöver höra nu, och som lindrar lite av det ständigt dåliga samvetet. Att de förstår hur mycket svårare det är att åka och hälsa på honom nu. Att de förstår hur det blir allt mer plågsamt och gruvligt att se. Att de förstår... dessa underbara änglar som finns där för honom nu... det betyder oerhört oerhört mycket för mig nu. Att de inte tror att jag övergivit honom på någe sätt...

Nåja... nu sitter jag här, och det är måndagmorgon. Ljuset är tänt, teven pratar på i bakgrunden, Pontus P snarkar, och påtåren väntar. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra av dagen... kanske går jag upp till mamma en sväng... kanske bakar jag någe... eller kanske... ja, jag vet inte ... men huvudsaken är att jag gör någe.

Må varje ljus som tänds lysa väg för alla...

Lucia i kylan...

Med Jonas o Sandra på stan idag...

Nyss stod jag ute på balkongen...

... och tänkte på dagen som varit, och farit.
Å snöflingorna, som jag älskat ända sedan jag var barn, fick mig att le, och känna en värme. Som om de dalade ner med en känsla till mig. En känsla som sa:

Hur mycket tårar och sorg du än äger, hur stor saknad efter din älskade som du än bär, och hur djup oro och rädsla livet än bjuder dig nu, över att förlora ännu mer, så finns det en sak... en sak som detta svåra aldrig aldrig någonsin kan ta ifrån dig....
"Jag har varit med om dig, så jag kan aldrig förlora dig!"

Tack snälla snälla snöflingorna... ni har alltid kommit med ljus till mig!

..........

Nu är jag trött. Varit hos mamma och pappa och hjälpt dem med lite julstäd idag. Både Jonas och lillebror Fredrik med sina respektive familjer var också där. Mamma satt hela tiden i sin stol... eller låg och vilade. Pappa servade med kaffe och pyttipanna...

Tack snällaste snälla Gud i himlen, för att vi fick dela den här dagen med dem...

Nu är Carolina trött. Helt slut efter att ha storstädat, och gjort adventsfint här hemma hos oss. Tack gumman... det är väl ingen sak för mig att gå bort och hjälpa mormor och morfar några timmar, när jag har en sådan himla duktig dotter som du!

Tack snälla Carolina...

Julgardinerna snart uppe...

... o pappa protesterar: ' Ja, nog hade jag kunnat fixa det här.'

Lite insnöad får man väl säga...

På väg att göra lite adventsfint hos mamma o pappa...

Lite julfika med min vän M...

En tröst i natten...

... i tanken till min mamma, och alla ni som har det svårt där ute.

Mamma ringde ikväll "bara för att säga god natt". Hon gjorde det igår kväll också...
Hon har aldrig gjort det förut.
Tack älskade lilla mamma...

Igår ringde hon och lät så... ja, trött och lite ledsen. Så jag åkte dit och hälsade på...
Hon behöver allt vad pepp och stöd heter nu.. hennes hjärta går inte bra.

Men som jag sa till henne både igår, och alldeles nyss: "du behöver int´va ampen, stinta!" , så är det ju alldeles självklart att hon snart blir piggare igen. Hoppet.

Gud, du vet ju... det är nog mycket ändå nu.

Nä, men va?...

... är min reaktion. "Nu igen..?" tänker jag lite förvånat.

De som har följt min blogg vet att jag mycket mycket sällan brukar bemöta, eller lägga ut de anonyma kommentarer som jag får, och som endast syftar till att... eh, ja vad då? Å jag har fått många...

Men ibland blir jag bara så... ja, jag vet inte vad jag blir... men oftast så har jag bara känt en stor empati och ömkan för de människor som med anonymiteten som skydd tycker så mycket om att slå på människor som redan ligger.
Jo, men säkert... jag gör verkligen verkligen det! Tycker synd om! För när man skriver en kommentar som den jag nyss fick... då är man en människa som faktiskt inte är riktigt frisk! Å sjuka människor är det synd om...

"Vi är många som tycker att du inte bryr dig om din man och det är ju sant eller hur? Du sitter bara framför datorn och beklagar dig. Om du skulle älska honom som du säger så skulle du vilja vara hos honom också i bland. Det är tragist att dina bloggvänner köper det du skriver, men dom känner inte dej...."

Om jag bara för mitt liv kunde begripa vad det är dessa människor vill?? Jag menar, jag skulle ju förstå om den anonyme hoppas att jag på någe sätt skulle ta åt mig... bli ledsen... deppa ihop... känna mig trampad på... eller någe annat trist. Men, och som jag uttryckligen tagit upp här flera gånger tidigare, dessa kommentarer får ju inte den effekten på mig! Vad är det för lönt då..??

Jag skulle också förstå om den anonyme i sitt eget liv inte fått den bekräftelse och uppskattning som alla människor bör få... och därigenom vänt sin avundsjuka mot mig. Jag tycker bara att det är lite trist att dra in "mina bloggvänner" i det...

Eller kanske är det helt enkelt någon som vill skrämma mig till tystnad?


Jag förstår verkligen inte...


..........

Kommentaren finns under mitt inlägg "Jag sitter som vanligt i rumssoffan.." Nu lägger jag ut den. Mest för att belysa hur sjukdom hos vissa slår...

Plumsa i snö...

... kan vara rätt skojigt ibland! Men inte när man måste göra det klockan kvart över sju en onsdagmorgon... och med en liten hundsort som troligen kommer att försvinna i all snö, och tycka att det är himlens kul!!

Men det är bara att gilla läget...!!

Varje evigaste morgon...

... när jag sitter på toaletten, så knäpper jag mina händer och ber: "Gode Gud, gör den här dagen till den bästa.. också! Hjälp mig att vara stark!"
Å varje kväll när jag har krupit ner i sängen, så tackar jag för den underbara dagen.

För så är det... jag vill se, och hålla fast vid, att varje dag är en gåva.

Idag har jag mina barn...
Idag har jag Sven-Erik...
Idag har jag mamma...
Idag har jag mitt nya lilla hem..
Idag ska vi äta morotssoppa till middag.
Idag är det tisdag. Å jag är glad, och tacksam, över en morgon där jag känner igen lite av känslan... "jo, men det går nog det här också!" Sen vet jag ju inte hur resten av dagen blir... men just nu så bär hopptänket.

Idag är en betydelsefull dag... och benen bär bättre idag.

Här hemma försöker jag skapa vår lilla bubbla. Göra fint, mysa, och hitta på... för att på så sätt stänga ute världen lite grann. Å där allt det svåra får stanna kvar "utanför dörren"...

..........

Ett viktigt skriv för mig just nu... känna hopp en bra morgon.

Jag skriver inte...

... så mycket ikväll. Bara lite kort. Jag har vilat i stort sett hela dagen... sovit och sett på teven! Försökt tänka bort lite..
Jag tycker egentligen inte om att skriva om elände och oro.. och allra minst om hur jag mår.
Jag skulle så mycket hellre vilja skriva att Sven-Erik är frisk, mamma är frisk, vi har miljoner pengar, tandläkareländet är avklarat, och jag är inte alls som en trasa!!

Men det varit en bra helg... min bror F med sambo var hit och fikade i lördags. Igår var både Jonas med lilla familjen, och lillebror F med sambo här ganska länge. De var snälla och hjälpte oss att sätta upp utebelysningen på balkongen. Tack snälla!
Det var så roligt att dom kom... nästan som i en annan tid... och med lite julkänsla i. Jag log och orkade.. självklart!

Mamma mår inte bra... men hon är hemma. Än så länge. Hon ringde mig ikväll... och jag hörde hur ansträngt hon andades. Å jag hörde hennes oro... lilla mamma. Hon undrade hur julen skulle bli.

Det är så mycket oro nu... men vi har tagit ner julgrejerna från vinden, och ska fixa det bästa och finaste adventsmyset till helgen! Det blir bra input...!

Jag mår inte så bra...

... av någon anledning. Matt i kroppen, benen skakiga, och så så trött. Från och till i några dagar har det varit så här nu... och mest på kvällarna. Igår kväll blev det rätt påtagligt... jag höll på att svimma när vi tog kvällspinken med Pontus P. Alldeles kallsvettig och ben som knappt bar.Kanske har jag ätit för dåligt...
Carolina blev/är orolig, men jag försäkrade henne om att det "nog bara är någonting som går"!

Idag ska hon plugga hela dagen.
Jag ska... ja, vi får se. Men göra så gott jag kan iallafall... fixa en bra lördag, idag också! Hoppas jag...

Kaffebrickan är dukad...

... o jag ska fixa till en bra lördag. Men det är rätt tufft, varje helg, bara Carolina o jag...

En ny torsdag igen...

... och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Rumssoffan som jag och Sven-Erik köpte tillsammans för 11 år sen... och som Sven-Erik älskade att ligga och snarka i. Jag minns hur stolt han var när vi kastade ut den gamla nötta hörnsvängen, och hur vi bestämde att premiärfika i vardagsrummet innan vi ens hade bestämt hur den skulle stå. Å lite småbarnsligt stolta så satt vi där... på plasten, som fortfarande satt kvar. Jag minns det så starkt...

Men så tänker jag nu... "älskade" och "stolt"? Älskade han verkligen det? Var han verkligen så stolt då? Eller var det bara som jag trodde och tyckte? Kanske var det bara jag som var stolt, och han spelade med?
Det är mycket mycket svårt med sådana här minnen nu... minnen som handlar om hans förmåga attt visa känslor. För jag vet ju inte riktigt när dom började försvinna, allt eftersom, och allt mer. För när Sven-Erik fick sin diagnos för 5 år sedan så sa läkaren till mig... "ja, du får räkna med att han har haft det i 10-15 år!"

Jag vill ha en ny soffa...

För:
"Kärleken är det enda vi kan äga, bevara och ta med oss. När vi blir fullt medvetna om detta är det lättare att sluta söka lyckan utanför sig själv.
Allt vi går igenom i livet blir till viktiga lärdomar. Att finna sig i tillvaron "som den är" kan vara svårt, men detta kan på ett mirakulöst sätt förändra situationen." (Elisabeth Kubler-Ross)

Jag sitter som vanligt i rumssoffan...

... och skriver. Carolina har gått till skolan, disken är bortdiskad, sängen är bäddad, jag har druckit mitt kaffe... och jag är redo för en ny dag.
De senaste dagarna har jag fått ta emot påhopp för att jag/vi inte var och besökte SE på fars dag, och att vi därför inte bryr oss om honom längre.

Jag blir verkligen verkligen så ledsen över sådana påhopp. Men också frustrerad över vuxna människors respektlöshet, med vilken dom tycker sig ha rätt att döma andra.
Fast kanske är det så, har jag tänkt de senaste dagarna... att de sitter för tryggt där i sina glashus, och att de inte har lärt sig någonting av det liv de själva har levt. Å då... då är det verkligen fattiga människor vi talar om! För livet är så funtat, att de fel, misstag, och mindre bra saker som vi gör, finns där för att vi ska lära oss någe av dem. Ge oss insikter om oss själva.. få oss att växa... och aldrig bli fullkomliga, men alltid kämpa för att försöka göra rätt, och så gott man kan. Livet är ett lärande för oss själva...
Men om jag inte tror att jag har några fel... eller inte drar lärdom av de fel jag gör... då kommer jag en dag.. som vissa nu... att sitta där i mitt glashus och tycka mig ha rätt att döma alla andra! För då är jag fullkomlig...

Jag gjorde ett stort fult fel en gång! Ett? Nej, jag har gjort många många fel i mitt liv, men just det här felet gav mig en mycket viktig, och värdefull läxa.... att aldrig, oavsett hur mycket jag tror mig veta, döma någon. Aldrig! (Nu skriver jag ner det skämmiga... för skamligt var det... men jag är rätt säker på att vi var flera som fick oss en värdefull läxa den dagen!!)

Ett av mina första arbeten var som vårdbiträde på en sjukstuga. Jag tyckte om att arbeta med de gamla... och eftersom det var en sjukstuga så hade vi även andra, och lite yngre patienter.
En av dem var Pelle. (Som ju egentligen hette någonting annat.) Han var svårt svårt sjuk, och för det mesta sängliggande. Han hade legat där länge... nästan ett år innan jag kom dit. Han var alltid glad... skrattade för det mesta... och jag minns hur vi i personalen brukade skoja och busa med honom, så fort vi gick in på hans rum. Vilket han förstås glömde lika fort som man gick ut därifrån.
Men det var så synd om Pelle, tyckte vi. Ingen som kom och besökte honom. Inte ens hans före detta fru... inte barnen... ingen!
Å vi ipersonalen... ja, ofta förbannade vi denna fru, och dessa barn som nu bara lät Pelle ligga där... "inte ens kunna gå och hälsa på" sa vi med förakt, många många gånger!! Vi sa mer också... men det har jag förträngt... vi var verligen så så föraktfulla! (Å vad jag skäms nu, när jag tänker på det...!!)

Så en dag... kom frun. Hon kom vid lunch. Jag satt ute i dagrummet och hjälpte en patient med maten.
Å aldrig, så länge jag lever, ska jag glömma den bilden... när hon kom gående emot mig i korridoren... liten och bräcklig. Å ni vet då, den där känslan som man hade för henne... att hon aldrig kom till Pelle... föraktet... dömandet och skitpratet... det rann bara av mig! Det som bara försvann...

Så bad hon att få prata med oss.. inne på sköterskeexpen. Å utan detaljer nu, så berättade hon... ville berätta... om varför hon inte kunnat hälsa på Pelle. Inte nog med att Pelle blivit sjuk... hon hade blivit ännu sjukare... och nu hade hon inte långt kvar... och barnen.... nej, jag vill, och kan inte skriva mer om det. Men värre var det... och än värre var det att vi som satt där, varenda en av oss, hade ju hört rykten om det här ute på stan. Men valt att inte lyssna... för vi tyckte ju så synd om Pelle! Att ingen kom och hälsade på...

Idag är familjen borta.

Nu har jag skrivit ner ett av mina mest skämmiga minnen... och nog den största tragedi jag fått tagit del av. Jag får leva med det här. Det var viktigt att skriva ner det... dels för att livet är ett livslångt lärande, och jag behövde minnas, dra lärdom av det stora och skämmiga fel jag gjorde... för att aldrig aldrig någonsin döma någon igen.
Men jag skrev också ner det för att jag hoppas att somliga ska sluta döma mig/oss... och istället försöka att förstå. Jag hoppas det...

Å för mig ÄR Sven-Erik, och kommer alltid att vara det. Oavsett om, och när jag besöker honom...

..........

Det blev långt det här. Men det var viktigt...

Det går bra...

Om inte berget kan komma...

till Muhammed, får Muhammed komma till berget!

Så idag, just nu för att slippa tänka, så ska jag städa ett skåp... diska ljusstakar, och lite sånt. Spela julmusik med Dean Martin. Göra lite fint inför advent.

Input. Berget som jag går till varje dag. Varje dag.

........

Jag skriver inte så mycket om gårdagen. Men mamma fick en underbar farsdag... när pappa, lillebror Fredrik med sambo, och Jonas med lilla familjen kom dit. En fin och varm stund, där mamma hade de flesta av de sina runt omkring sig. Carolina var inte med...
... hon hade blivit inbjuden av en klasskompis till myskväll. Å en sådan dag som det var igår, och som jag ju vet att hon kämpade på med, så kan jag bara säga: "tack Gud, för snälla kompisar... latte... hemlagad glass... och spelet Mario!"

Nämen, nu kommer fler...

... som ska fira far här hos mamma. Vilken överraskning för henne..! Jag blir så glad för hennes skull..

Är hos mamma...

... o hon ser, o känner sig piggare.

"Men jag ser solen...

... som sprider sitt varma ljus där inne i köket!"
Så får man tänka, när man nyss har vaknat, och saknar en famn att gråta ut i.

Jag drömde om mamma inatt. Vi var på bröllop, men jag vet inte vems bröllop det var. När vi gick där i kyrkan höll jag en stor zigenarkonung (!) i min hand. Jag var trygg...
Mamma satt i en rullstol lite vid sidan om...
Så satt vi vid bröllopsbordet. Många gäster runtomkring som skrattade och sjöng. Märkligt nog så satt pappa och mamma inte tillsammans, utan pappa satt vid kortsidan av bordet, och mamma satt i sin rullstol till höger om mig.

Så vänder jag mig mot mamma, som tittar leende på mig... och så säger hon till mig, nästan viskande, och så stilla och tillfreds på någe sätt: "Nu dör jag",och sen läggger hon bara ner huvudet mot bordet. Å jag blir inte rädd... utan kliver bara upp, och ställer mig bakom rullstolen... och tittar ut mot gästerna... och så säger jag, lika lugnt som hon nyss... att nu har mamma fått somna in.
Helt plötsligt så sitter vi på golvet... mamma och jag. Jag sitter med hennes huvud i min famn... och så helt plötsligt så vänder hon på huvudet mot mig... och ler varmt. "Jag har ju inte dött egentligen... jag finns ju inom dig, Elisabeth... känner du inte det?" säger hon.
Å i samma ögonblick som hon säger det, så känner jag just det... hennes leende och värme inom mig... och det gör ingenting att jag sitter där med hennes huvud i min famn... nu så tyst och stilla igen... för jag bär ju henne inom mig!!

Så vaknade jag...

Då knäppte jag mina händer... lät tårarna rinna... och bad till Gud. "Snälla snälla Gud, kan du inte skicka hit någon som jag kan få luta mig emot nu... nån som kan stryka mig på kinden när det går tungt, och säga "nog vet du det här ordnar sig, gumman" precis sådär som Sven-Erik gjorde."

..........

Jag vet inte hur Gud tänker just nu... men som sagt, jag såg solen som spred sitt varma ljus där inne i köket nyss... och det får bli ledstjärnan för dagen. Nu blir det fika med en nyuppstigen Carolina...

Å för mig var den här drömmen oerhört viktig att minnas... sen hoppas jag, som vanligt, att de som inte vill läsa om döden, döden, döden, hoppar över den här bloggen . Jag skriver ju egentligen inte alls om döden... jag skriver om hur livet är.

Jag tycker mig se henne ...

(Hemmet i Rajastrand)

... där innanför fönstret. Mamma. Hur hon sitter vid bordet, med glasögonen längst ner på näsan, och läser Hemmets Journal. Eller kanske står hon som så ofta i sin kära tvättstuga, och jag kan, om jag bara lyssnar riktigt noga, höra henne sjunga både för mangeln och tvättmaskinen. Mamma, jag ser dig där innanför... och låtsas att du är frisk.

Men drömmar är som strömmar... och tiden har, som den alltid gör, tagit ifrån henne både hemmet i Raja, Hemmets Journal, och den kära tvättstugan.
Idag är hon en liten mamma... som kämpar på därborta på geriatriken... med rollator och rullstol. Å allt oftare så liknar jag henne vid en liten fågelunge... som inte längre kan flyga så bra.
Lilla mamma min... idag ringde du. Jag hörde hur ledsen du var... hur ensam du kände dig... och hur du bara ville åka hem.
Å du vet... det är då... det är då jag skulle ge allt jag ägde och hade... oavsett vad... bara för att göra allting bra, och ta bort allt svårt för dig. Å det spelar ju ingen som helst roll att jag var hos dig igår... och hur du försökte låta glad... du behöver alla de dina omkring dig nu. Varje stund...

Men imorgon, mamma... imorgon ska jag fira fars dag hos dig! För du behöver det...
Det får bli en fars dag på mors dag imorgon!

Ikväll vet jag att pappa skulle bjuda dig på middag i centralhallen... som jag vet att du ser fram emot.

Jag älskar dig.

..........

Sven-Erik, älskade. Carolina vill inte åka ut till dig imorgon! Är det okay? Jo, jag vet ju precis vad du skulle säga och tycka... "äh, inte är det så noga med mig!" Men det är ju precis vad det är egentligen... mest noga med dig!! Å just därför... jag vet att du förstår... så vill Carolina spara minnet av de dagar då du var frisk, och hon fick fira dig med både egenhändigt bakad tårta med miljoner flaggor på, rakvatten och slipsar,och farsdagskort som knappt gick att läsa ibland.
Hon vill inte fira några fler farsdagar nu... hon vill inte bära med sig dem i minnet sen. Jag vet.. och hur mycket det än smärtar mig det här... så vet jag med hela min själ att du förstår. Å jag vet att du håller med... för annars skulle jag inte fixa det här alls nu.
Jag skriver nog mer till dig sen... som du får läsa i dina drömmar. Sven-Erik, älskade.

Men jag har sagt till henne att vi ska åka ut till dig en annan dag istället... hon vill det. Imorgon vill hon bara "tänka bort" dagen...

..........

Det är svårt.

Men jag glömde ju...

... att skriva. Någe viktigt. För mig.
Vi har fått snö!! Ett tjockt, vitt, och underbart härligt plumsartäcke. Så... hur trist det än är med somligt... och från höstmörka dagen igår - till den vinterljusa dagen idag... så bestämmer jag mig för att glädjas åt det. Så där som jag alltid har gjort... och så där som jag måste nu.

Tack snälla snälla Gud...

Nyss ringde mamma...

... från sjukhuset. Hon försökte låta pigg, men jag hörde ju... och speciellt hur tungt hon andades. Hon har för mycket vätska i kroppen... och i lungorna... vilket tydligen beror på hennes hjärtsvikt. Hon sover mycket.
Hon vill mest av allt åka hem.

Jag hoppas att jag lyckades övertala henne att stanna kvar...
Jag hoppas att pappa har kunnat vila lite idag...
Jag hoppas på mycket nu...

Jag sa till min vän M idag, att det känns som om det drar ihop sig allt mer. Å det gör det ju... med mycket nu.

Men mitt inre så hör jag min farfars röst "Du ska int´va ampen, stinta!" Så jag litar på att han har lite mer "inside information" där uppe i sin himmel...

........

Carolina och jag har haft en bra dag ändå. Nu ska vi fika upp resterna av päronpajen som hon bakade igår...

Det är så...

... att man nästan inte vill ringa till pappa nu.

Han ringde mig i förmiddags, strax innan jag skulle gå på RK, och berättade att mamma väckt honom tidigt imorse och bett honom ringa ambulansen. Hon var så dålig...

Nu är hon inlagd. Tack och lov på ett sätt...

Men... kanske piggar hon på sig lite, och orkar komma igen... igen då.
Eller förresten, självklart så gör hon ju det!!!

Jag ska ringa pappa lite senare ikväll... jag gissar att han är hos henne nu.

.........

Men jag fick en stor stor överraskning när jag kom hem! Carolina hade lagat en god morotssoppa och bakat frallor till. Va? Jag blev verkligen så himla glad.. och imponerad! Å jag sa som det bara måste vara... att mat-och-bak-genen, den har hon fått från den Ingelssonska sidan... och från pappa. För hade det varit jag... då hade det nog blivit morotssoppa på burk, och färdigköpta frallor!!
Å jag är helt säker på att Sven-Erik håller med mig...

Glömde nästan nu... hon har bakat päronpaj också. Så snart ska vi gofika...

Jag är trött.

Jag undrar...

(Mamma sommaren 2007)

... hur dom har fått sova inatt?

Det är min första tanke när jag vaknar nu på morgonen... medveten om att deras föregående natt inte alls varit bra. Medveten om att mamma blir... ja, allt sämre nu. De håller fast vid hoppet... och jag med.

Men det var en mycket mycket trött mamma som mötte mig när jag kom dit igår... hon satt vid bordet, hon orkade inte ens hålla upp ögonen, sluddrade och orkade knappt prata. Pappa berättade att hon hade inte ens orkat klä sig på morgonen... utan han hade fått hjälpa henne. Under natten så "ville inte kroppen lyda henne" de gånger hon skulle gå på toaletten...

Nu var jag iallafall där... och jag tror hon kände en trygghet i det... då pappa lyckades övertala henne att gå och lägga sig en stund. Han fick bädda ner, och om henne... och nästan direkt så hörde både jag och pappa hur hon snarkade.

En stund senare stod han vid hennes säng... tittade oroligt på henne... huvudet lite på sned... och så viskade han: "Hej då morsan... nu åker jag". Hon hörde inte det...

Å det var en mycket orolig pappa som åkte iväg... och jag lovade att kolla av att hon andades. Han berättade sen hur orolig han varit att jag skulle ringa. Att något hänt...

Mamma sov en bra stund... och jag satt i köket. Sen piggnade hon till lite, och ville ha lunch... varmkorv med bröd. Så jag fixade till det... kokade mer kaffe... diskade... å alltmedan hon mest satt där vid bordet. Hon både såg, och hördes lite piggare... och vi hade en trevlig stund tillsammans.

"Ja, det är länge sedan du fick vara barnvakt nu" sa hon och skrattade. Jag förstod vad hon menade... men sa till henne att jag ser det som en stor gåva att få vara lite med henne nu... och aldrig som nån passning av någe slag. Å jag vet att hon var trygg att jag var där..

Sen kom sköterskan för att ta ett nytt PK-prov. Mamma berättade hur natten och förmiddagen varit... och jag stod vid diskbänken när sköterskan sa:

"Ja, Britt du vet ju att både din hjärtsvikt och din KOL har blivit sämre... och vid hjärsvikt så är just trötthet ett symtom."

(Det är märkligt... varför står jag alltid vid en diskbänk när svåra ord ska komma... jag minns bara en annan diskbänk... andra ord... sommaren 2005... och det mmt-test på Sven-Erik som då fick mig att inse hur illa det var med honom. Jag tycker allt sämre om diskbänkar, känner jag...)

Sen kom pappa hem.

"Tack och lov att det har gått bra!" var det första han sa. Å slog av sin mobiltelefon...

Men jag såg också nu hur mamma blev allt tröttare igen... så jag hoppas till Gud att de har fått sova lite bättre inatt. Jag ber också att mamma ska få bli lite piggare ett tag igen... men efter 3 hjärtklaffsbyten, stroke, förmaksflimmer, hjärtsvikt.... + allt annat som jag inte kommer ihåg nu... så finns det oro här.

PK-värdet var dåligt. Nu måste pappa ge henne fragminsprutor... igen då!

Lilla lilla mamma min.... vad du kämpar. Pappa... du med.

.........

Nej, nu får gråtkänslan vara... jag ska fika lite med Carolina. Hon är ledig idag.. och är för mig den största kämpen av oss alla.

Mor vilar...

... hon är så så trött idag! Lilla mamma...

Till alla därute...

(Ett underlägg som hänger på vår dörr.. och en
gåva som jag är mycket rädd om!)

... och som jag önskar för alla. I varje mörker, och
i varje ljus finns någon som bär... oavsett vad. Fast
man kanske inte tror det somliga dagar...

Nu ska jag gå till mamma... hon behöver lite sällskap.
Å pappa behöver kunna leda sin kör i lugn och ro...

Det finns så mycket gråt, Gud...

... och just nu så passar jag på lite då Carolina är ute med Pontus P.
Älskade gubben min... du sitter ju där. Å jag kan inte minnas nåt fint utan att jag ser dig framför mig... sittande ut i dagrummet på ett hem för dementa. Det är så så så så svårt...

Jag säger så ofta till Carolina att det är viktigt... att man måste få gråta när man är ledsen. Jag är inte så bra på det själv... men jag jobbar på det.

"Vet du vad som gör ont mamma..."

... å som jag försöker ännu hårdare att förtränga nu?"
"Nej, vadå? svarade jag. Fast jag egentligen redan visste..
"Att pappa inte kommer hem mer... att han ALDRIG MER ska komma hem till oss!! Jag vill inte veta det, mamma... jag vill att han ska vara kvar i Holmträsk!!"

Så det är för jävla (förlåt gud) svårt nu! Vi har så länge lyckats förtränga och låtsas... att han är i Holmträsk, eller att han är i Raja och bygger på stugan. Eller bara har gått ut ett slag. Bara för att överleva.
Nu går inte det längre... eller iallafall allt sämre... och det är då.... det är då en mamma måste vara den bästa, starkaste, roligaste, tuffaste, och mest hittapåiga mamman som finns när det gäller att mildra det svåra. Speciellt när det tränger sig på under ett ensamt höstlov... och jag tror jag har fixat till det rätt bra ändå! Hon hittar också på... bakar sockerkaka, och försöker låta uppåt.

Men att skriva om det kämpiga... då när jag försöker, både för mig själv och henne, att hitta på så mycket input och mys som jag bara kan... det är svårt. Bättre att uppleva det svåra och få lämna det fort... än att också skriva om eländet. Sen finns det lite annat runt omkring som jag inte skriver om här just nu...
Men Gud, vad skulle jag inte ge för lite mer sådärsåmanorkar-input utifrån??

Men... idag är det söndag! Nu ska jag fixa lite mer gofika... duscha och gnola på lite i duschen... tjoa på lite med disk och städ... det blir bra. Bäst!!

Å vi tänder inga ljus för de som slumrar... hur skulle vi kunna göra det? Käraste.
Det är fars dag snart...