onsdag 20 oktober 2010

"Och allting ska tas ifrån mig"

... är känslan just nu. Så stark ikväll...

Jag skriver känslan... inte den logiska insikten. För i logiken vet jag ju att det är så... för varje en av oss. Å ingenting kan vi heller ta med oss den dan vi går... det vet logiken också.
Men känslan... känslan... den vill inte alls inse, och köpa detta logiska resonemang... inte nu när jag redan förlorat så mycket... och där jag varje dag vet att han tas ifrån mig allt mer. Å inte bara han...

Med känslans makt så skulle jag just nu besluta att ingen mer skulle behöva bli sjuk, ingen mer skulle förlora hem och familj, ingen skulle bli gammal, ingen skulle behöva dö.... och med samma makt så skulle jag backa tiden, och stanna den... och i evighet bo kvar i "lillhemmet" på Gärdesvägen tillsammans med min Sven-Erik. För någon "Herr Alzheimer" skulle inte existera där...

Fånigt och orealistiskt önsketänk? Ja, visst är det det... men det gör iallafall mindre ont än det logiska resonemanget. Det logiska resonemanget som berättar om verkligheten...


Det här är svårast att skriva om ikväll...

Idag ringde svärmor. Hon hade fått hjälp att ringa.
Inte pigg själv... men hon ville ändå veta hur vi hade det.
Självklart så sa jag att vi mådde bra, och hon frågade lite extra hur
det var med Carolina och Sven-Erik. Jag berättade för henne att det
går bra för Carolina i skolan, och att Sven-Erik har börjat dansa...

Älskade lilla svärmor... det är länge sedan jag hörde
din röst.. och jag sa "vad roligt att höra rösten på dig!"
Flera gånger...

Jag grät sen... jag saknar henne... jag saknar Holmträsk... och jag saknar Sven-Erik. Det blev bara så svårt..

Men det är också länge sedan jag blivit så glad över ett samtal... för det var det vackraste samtalet att få. Sen kan jag inte låta bli att fantisera lite... kanske fanns det ett samband mellan hennes samtal just idag... och att jag hade, bara någon timma tidigare, berättat för min kontakperson hur mycket jag saknar min svärfar? Så kanske fick svärmor en liten vink ovanifrån... jag tar det lite så iallafall!

Tack snälla snälla...

7 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag önskar att du kunde träffa någon att verkligen få prata av dig hos, nån som kan lyssna, som inte kommer med goda råd utan låter dig få prata dig fram till något slags ljus i tillvaron. För det finns ljus - även för dig. Kruxet är bara att leta sig ut ur mörket inuti, det klarar man sällan själv.

Kram
Marianne

Di sa...

förnuft och känsla går inte alltid hand i hand, och så glad jag blir att din svärmor ringde! :) att få varma omtänksamma samtal är roligt. Många varma kramar till dig ikväll!

Anna sa...

Livet vore inte samma sak utan de svåra stunderna. När jag var inne i min depression och hade ångest och självmordstankar så ville jag inte något annat än att kunna skratta och känna lycka igen. Men jag skulle aldrig ta bort den delen av mitt liv om jag fick leva om. Den tiden gjorde ledde till mycket positivt. Idag har jag en helt annan livssyn än innan depressionen. Kramar!

Kersti sa...

En stor och varm kram när orden inte riktigt hittar fram. Du är en av de modigaste människor jag vet.

Camilla sa...

Styrkekramar i mängder.

Elisabeth sa...

bLOGGBLAD: Jo, men jag har "min vän M" som är en fantastisk lyssnare, och lika bra "inputtare"! Vad som är svårt är ju att bearbeta en sorg mitt i en pågående sorg, som sen ska bli en ytterligare sorg. Man får som ta det lite pö om pö, känner jag... som det finns kraft för. Tack snälla för att du skriver... "för det finns ljus - även för dig." Jag vet att det gör det... och min starkaste bärande ledstjärna är nog det ljus jag har inom mig. För skulle jag inte ha ägt det.. ja, då skulle jag ha förlorat slaget för länge sedan. Varm kram..

dI: Det har du så rätt i.. förnuft och känsla går inte alltid han i hand. Å hos mig händer det rätt ofta, oavsett innehållet, att de inte går hand i hand.
Allt som ges med varm omtänksamhet, oavsett hur det ges, är roligt, bärande, och en underavdelning till kärlek. Varm kram..

aNNA: Nej, ingen av oss vet hur vårt liv skulle ha sett ut utan de svåra stunderna... och jag tror dessutom att det är meningen att vi ska lära oss något av dem! För med ett sånt resonemang så finns det ju en mening med allt... både vad gäller sjukdom, och annat svårt.
Du har ju verkligen verkligen gjort det... lärt dig av ditt svåra! Jag förstår att det har krävts mycket styrka av dig, och jag kan bara säga... Vad modig du är!!! Varm kram..

kERSTI: TACK Kersti!! Om du bara visste hur mycket de orden betydde för mig... när man nu egentligen inte tycker att man är så särskilt modig alls! Jag blev så glad! Tack snälla! Varm kram..

cAMILLA: Tack snälla! Å i tanken just nu så lägger jag armen om dig, och ger dig samma styrkekram tillbaka! Varm kram..

Nina Lindh sa...

KRAAAAAAM!

*laddat påsen* om och om igen... :D