tisdag 12 oktober 2010

Nu har jag raderat...

... både rubrik och början på ett skriv x antal gånger. För jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva om, och hur jag ska skriva det. Som om dagarna som går... tänket som hela tiden finns inom mig... och livet som obönhörligen måste hållas ihop nu... det är som om mina fingrar inte kan sammanfatta allt detta i ord och meningar. Som sen blir stycken... eller fragment... av det som är så oerhört viktigt nu... hur vi tog oss igenom!!

"Mitt i sorgen"... hur många gånger har jag skrivit de orden? Vadå mitt i sorgen, tänker jag. Mitt i vadå? I den sorg som drabbade oss när SE fick sin diagnos... mitt i den sorg som följer varje steg han tar nu... eller mitt i den sorg som vi vet och mobiliserar, inför den dag han... ja, den dagen.

Vi fixar det bra... har jag också skrivit många gånger. För det gör vi ju.... så bra det nu går. Men om jag för ett ögonblick trodde att vårt "mitt i sorgen" skulle ha börjat med SE:s diagnos och nu vara mitt i ett på väg mot ett nytt och ljusare liv... då var jag verkligen dåligt förberedd!

Som de senaste dagarna.... vi har fixat det bra. Vardagar med frukost, skola, mysfika, mycket blodpudding... och en hel del skratt. För att jag måste.
I lördags var vi på kalas... lilla barnbarnet fyllde 10 år. Det var roligt och trevligt, med många skratt. Vi hade trevligt.... för jag hade bestämt att det som låg där i bakhuvudet... det där telefonsamtalet som jag fått tidigare samma dag... det skulle INTE få förstöra kalaskänslan för någon. Telefonsamtalet från Sjöjungfrun... där jag bjöds in till vårdplaneringsträff den 9 november... och där hon försiktigt sa, när jag frågade hur det var med SE: "jo, men det är som vanligt... men det märks ju att det har gått neråt... och han förstår mindre".
Det är då man tar ett djupt andetag och vill dö lite... och jag har burit på detta telefonsamtal sen dess. Nära. Närmast.

Så "mitt i sorgen" stämmer rätt dåligt... när stegen han tar nu... eller rättare sagt, de steg han tar allt mindre nu... blir sorg på sorg. Nytt gråt som måste sväljas bort. Självklart kommer jag att åka på vårdplaneringsträffen... för hur grymmaste grymt svårt det än är att se honom nu... så känns det ännu mer grymmaste grymt att inte åtminstone få låtsas vara den fru jag en gång var för honom. Så är det. Det är den ständiga "lyckliga sorgens längtan".... och vad skulle jag inte ha gett för att se honom... sådär som han var... min... och inte som han blir alltmer nu... en levande död. För det är så det är med den här sjukdomen... han lever, fast han finns inte.
(Nä, nu blev det b-skriv igen... och det är svårt att skriva om det... man måste svälja och torka bort så mycket... men om han som jag älskar... eller älskade... ja, ni vet.)


Skriva om sådant här? Ja, men hur roligt på en skala är det att läsa om det??? Allvarligt? Jag menar, de flesta vill väl läsa om hur bra det går för andra... tjo och tjim... och hur andra hittar ljuspunkter hittan och dittan! Det brukar jag vilja iallafall...!
Men när det kommer dagar och stunder då det inte är så... hur gör man då? Å när man vet att detta "mitt i sorgen" som vi lever nu kommer att vara länge än... hur skriver man då?

Jag vill ju helst skriva om ljusglimtar och kuligt...!!
Som att det är sol ute idag...

..........

Nu raderar jag inte bort det här... och jag lägger ut det. För det viktigaste ändå... kanske, kanske kan något av det jag skriver, på någe sätt, betyda något för någon annan. Det är viktigt för mig. Sen om/hur jag fortsätter att skriva, det har jag inte bestämt.

15 kommentarer:

Renée sa...

Klart du ska skriva det Du känner att du vill skriva. Sen om någon läser kvittar ju egentligen för bloggen är ju DIN och DU bearbeter ju mycket medans du skriver. JAg vet när jag var dålig, då kunde jag tänka på saker i huvudet men orden fick inte någon riktig betydelse förräns jag sa dom till någon annan. Att bara få ur sig det som är jobbigt kan ju kännas som att ha släppt ett stort berg som man har gått runt och burit på...

Jag tackar verkligen gud för att jag tog tag i mitt liv. Numera är mitt liv hur bra som helst trots min situation. Jag känner mig så himla stark, som om jag klarar av allt. Märkligt hur livet kan gå från pest till härligt!

Jag hoppas att du kan vräka ur dig din sorg så du blir lättare i sinnet. Gråt, skrik och framförallt prata så kommer sorgen att mildras lite. Jag skickar dig ett stort fång med kramar!!!

Dubbelörn sa...

Allt det du skriver har en betydelse, för dig, för C, för andra drabbade, för oss som bara kan stå bredvid.

Livet är inte bara rosenrött, egentligen så kanske den bara är rosenröd nån gång då o då. Det mesta är vardag, men vardagen kan i perioder te sig lite olika för oss.

Strunt i alla s k borden! Livet suger ibland, ibland i perioder dessutom riktigt rejält. Det har det även gjort för mig, inte bara en dag, inte en vecka el en månad utan år!!

Men någon gång så så börjar dagen gry, en liten svag morgonrodnad, som sedan växer sig till en sol. En sol som man dessutom vågar stå under o glädjas åt, utan att förvänta sig bakslaget av störtskuren.

Det kommer vännen, det kommer...

Varmaste omtankeskramen till dig vännen

Anna sa...

Jag tror att det är väldigt viktigt att skriva ur sig. Det rensar själen tror jag. Keep going!

Mona Klasdotter sa...

Vi känner inte varandra och jag brukar inte lämna kommentarer, även om jag ofta läser din blogg.
Men nu vill jag verkligen skicka dig tusen varma kramar. Du/ni som står mitt upp i det svåraste svåra, att ha sin älskade kvar men ändå inte, det är tufft det. Han finns där kroppsligen, men är ändå inte med. Så ända från Uddevalla kommer här tusen varma kramar. Mona K

Anonym sa...

Jag tror att de som läser din blogg vill veta hur just DU har det. Tjo och tjim är bara ytligheter. Alla har nog sina problem!
Varma hälsningar från Marie

Musikanta sa...

Jag tror att det är viktigt för dig att "skriva av" dig - alla dina tankar och känslor. Och dessutom dela med dig av dem till dina bloggvänner.

Du får väl försöka inse, även om det är jättejobbigt för dig, att detta är en sjukdom som alla andra, som inte någonsin förbättras. Men hur svårt är inte det när "skalet" fortfarande är detsamma...

Har du någon kontakt med andra som är i samma situation som du? Det kanske skulle hjälpa dig i din sorg.

Många styrkekramar från Ingrid/Musikanta

Ruta Ett sa...

Hur roligt är det att läsa om sorg och elände? Nej, inte särskilt roligt, men viktigt. Du beskriver så bra hur livet kan te sig och vi behöver alla läsa om både roliga saker och sorgsna och tragiska händelser. Så är ju livet.
Du kan ju i och för sig säkert hitta på och fabulera ihop historier som är "tjo och tjim", men varför det...?
Den som endast vill läsa om roliga saker har massor på nätet att hämta, men jag vill läsa det du skriver, för det ger mig så mycket av både eftertanke och förståelse för andra...
Jag försöker skriva det jag vill och känner just i skrivstunden och jag skriver mest för min egen skull. Om nån vill läsa och kommentera, så blir jag glad, men om någon inte vill läsa, så är det bara att låta bli.
Stora, varma kramar...

Anonym sa...

Den allra största kramen till Dig!
Fortsätt skriv på det sätt som Du behöver! Livet är inte bara "tjo och tjim", livet är som vågorna på havet!
Var rädd om Dig, kram Veronica.
(är fortfarande anonym för det bara krånglar med inloggningen, men har skrivit till dig förr härifrån Roslagen).

Sara sa...

Å vad jag känner igen mig i det du skriver - så klart att du inte ska sluta skriva! Pappa är på vårdplanering idag för mamma och det är bara deprimerande. Och i helgen ska jag åka och hälsa på henne, något som jag inte gjort på länge. Bävar för hur dagsformen är då... Du är mitt andingshål så våga inte sluta skriva! =) Kram och hälsa Carolina! /Sara

en annan sa...

Jag hoppas du orkar skriva, för din blogg hjälper mig att förstå vad som händer min mamma när hennes man nu drabbats. Det är så svårt att prata med varandra - det blir tårar och mer tårar. Att få läsa om ditt liv och dina svårigheter gör att det känns liter mer hanterbart.

TUSEN tack för att du skriver, tusen tack för att vi får läsa!
*kramar*

Kersti sa...

Det är ett viktigt skriv. Viktigt för dig att få skriva och bli sedd i allt det här som är så oerhört svårt och smärtsamt. Skriva om de svåra i att inte få sörja den som är kvar men ändå inte. Skriva om det svåra att leva vidare och försöka få det så bra som det går, att det kostar kraft, mod och energi som ibland tryter. Du har gjort mycket för många med ditt skrivande det är jag alldeles övertygad om. Men framförallt ska du skriva för din egen skull. Kramar

Camilla sa...

Jag har jobbat lite med just demens och har fått se den andra sidan av saken. Det är verkligen värdefullt att läsa din sidan av det. Sluta aldrig med det. Att skriva av sig är så viktigt.
Jag tycker inte alls att man måste bara skriva rosenrött - det gör inte jag i alla fall. Livet är inte enkom rosenrött - det är rätt ofta nattsvart och halvdassigt grått. Det behöver också skrivas.
Sköt om dig och kunde jag skulle jag skickat en hel låda full med styrka till dig.

Eleonora sa...

Min söta Elisabeth!
Klart du ska fortsätta skriva. Det gör dig ju så gott att få orden på pränt. Alla vi som läser här vet ju att vi när som helst kan drabbas av sorg och svåra händelser. Det hör ju livet till och jag tror inte att någon kan undkomma tragiska händelser.

Och många är vi nog som redan upplevt svårigheter och vet att det där med tjo och tjim hör nog till ovanligheterna.

Jag tänker på dig och eftersom timmen nu är sen vill jag önska dig god natt och sov så gott min söta vän.

Caja: sa...

OM du visste vad och hur mycket det betyder att få titta in till dig i din blogg. Tyvärr kan vi andra bara titta på medan tiden förändrar nuet för dig hela tiden men jag hoppas att vi, dina läsare kan skänka dig en aning styrka och mod att fortsätta leva, ja leva....trots att nuet, dået och framtiden är sorgsam och inte vad du ville med livet.
Kärlek och värme till dig/caja

Bloggblad sa...

Där tror jag att du har fel! De flesta vill nog inte läsa om tjo och tjim och hur mycket roligt andra har som lyckas hela tiden, för de flesta har ju inte så superkul som det verkar.
Jag minns när jag önskade att jag skulle leva mitt i en reklamfilm, för där är nog enda stället där alla verkligen är lyckliga.

Sen har jag märkt, nu när jag har haft flyt ett tag, att många avstår från att kommentera när jag skriver nåt om det (mina tråkigheter har jag jättesvårt att skriva om, även om det varit rätt lugnt ett tag nu). Men, om jag skriver att jag har huvudvärk eller har misslyckats med att torka svamp... då väller det in kommentarer från när och fjärran. När jag har skrivit om musikalen som det är premiär på i morgon, då är det ganska tyst...
Och det här har jag märkt under hela den tid jag bloggat. Nu drar jag inte alla över en kam, för jag har några trogna läsare som är jättegulliga och klarar att jag får sälja sånger och sånt, men det är en handfull...
Så förmodligen är det roligare att läsa om sorg och svårigheter.

Har du slutat träffa en terapeut? Jag vill minnas att du hade en sådan.