Nej, det var ju kanske att ta i... men vad jag verkligen avskyr det är att se HSB-loggan överallt! För som ett brev på posten... så fort jag ser den... så ser jag Sven-Erik. Med blå jackan och byxorna... kepsen... fulskorna... bältet fullt med nycklar... och den bruna plånboken i bakfickan.
Han var ju fastighetsskötare på HSB. Ett arbete som han älskade... och var mycket stolt över. Ett arbete, som han länge trodde att "när sjukskrivningen är över" han skulle få komma tillbaka till.
Men ett arbete där han inte ens fick ett tack när han slutade...
Idag såg jag den två gånger när jag gick till RK.
Å Sven-Erik följde med mig hela vägen... och det var... ja, jag vet inte vad jag ska skriva. Det finns inga bokstäver för sådan längtan. Det finns bara inte...
Jag skriver bara att det var tufft.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Av dom bilder jag sett av SE, och det du skriver om honom...så tror jag att han var en sån där riktig pärla till fastighetsskötare!
Kanske människor han arbetat runt hos, saknar honom, och minns honom med tacksamhet ändå...även om företaget inte tackat honom...
Tror att jag förstår mycket av Din saknadskänsla just kring detta ~~~
KRAM
från Eva
eVA: TACK! Dina ord om SE "en sån där riktig pärla" gör mig oerhört varm och glad nu. Tack snälla snälla!!
Sen har du alldeles rätt... han var (och är fast någon annanstans nu) en pärla! Han tog aldrig betalt av de gamla tanterna som behövde hjälp... men oräkneliga var de sockerkakor och bullpåsar han kom hem med!!
Mail på G... jag är bara lite seg att komma igång! Varm kram..
Skicka en kommentar