Ibland så undrar jag...

... om det jag skriver är svårt att förstå? Hur många gånger har jag inte skrivit:

"Generellt är min åsikt att det borde finnas plats för ett fritt tänkande, och under anonymitetens skydd få ha sina åsikter. Men när dessa åsikter och kommentarer blir vinklade för att med förmodat uppsåt misstänkliggöra bloggskrivaren, eller när man gör uttalanden som i sig är ärekränkande och därför straffbara, då anser jag att anonymitetens skydd och gräns har överskridits för vad som kan anses vara försvarbart. I de fall där den anonyme kommentatoren lämnar namn och adress/telefonnummer, och på så sätt blir identifierbar, får den anonyma kommentaren naturligtvis samma bemötande som övriga."

Är det så svårt att förstå? Jag tycker nog inte det, och jag tror dessutom att de allra flesta skriver under på det! Men tyvärr så märker jag ju att somliga har väldigt svårt att hålla fingrarna borta från min blogg... och det har jag också skrivit förut... att för mig får dessa personer inte större betydelse än att de skrivit av en "liten lort" som måste vara mycket mycket avundsjuk på mig! Av någon märklig anledning...
Å jag kan bara tycka synd om den som under anonymitetens skydd bär på en sådan avund gentemot mig att han inte kan stå för att han är en existerande person. Det måste väl ändå vara den yttersta formen av självförnekelse... att inte våga stå för att man finns... att inte våga stå för den man är, och vad man tycker?

Nu avser jag inte de som lämnar vanliga anonyma kommentarer. Nej, det här är de som gömmer sig och skriver riktigt elakt och insinuant. Varför gör man sånt? Jag önskar iallafall att den som roar sig med sådana här... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... men småbarnsfasoner kanske, skulle se mig när jag läser dem... för jag gör som jag har gjort hittills...ler lite överseende och bryr mig inte så mycket mer. Faktiskt!! Men kanske, rätt troligt, så är avsikten den att jag ska bli så ledsen så jag slutar skriva? Skulle inte tro det...

Så nu, efter att ha varit lite fundersam och okonsekvent i frågan, om jag ska lägga ut dessa kommentarer eller inte, så har jag beslutat att det kommer jag inte att göra. Jag vill inte medverka till att göra deras röster hörda...aldrig ge fula påhopp ,vare sig på mig eller mina bloggvänner, en röst på den här bloggen. Till sist, och även som "ett sista ord" till dig som skrev senast.. jag kommer att fortsätta skriva, oavsett vad. Vill du sen fortsätta att belysa din avundsjuka gentemot mig, genom att skicka dina trista ord... ja, då måste du ju få göra det.
Men om jag vore avundsjuk på någon, så skulle jag nog inte skylta med det så mycket som du gör!

..........

Egentligen så skulle jag ha skrivit om annat, det har varit en turbulent tag. Både bra, och mindre bra. Men jag blev verkligen så... ja, nästan lite full i skratt när jag såg den här senste anonyma kommetaren... och kände att nu måste jag ta ställning hur jag ska göra fortsättningsvis med dessa kommentarer! Å som sagt... hädanefter kommer de inte att nämnas här!

Carolina är ute på galej, och den här gången har hon ett NYTT leg! (Som hon visserligen fick komma hem och hämta, då hon glömt det... men nu blir hon iallafall inte utslängd, som senast, för att hennes leg har gått ut!) En riktig tjejkväll, med macka från Subway hemma hos en av tjejerna, och sen skulle de ta bussen ner till "Sommardroskan".
Hon var så nervös innan...

Jag och Pontus P mysar på med fruxo-godis och hundkex. Och hoppas hoppas att Carolina får en toppenkväll!

Nu tänker jag koka mer kaffe...! (En hönsmamma sitter ju uppe och väntar hon...!)