... och körde mot Holmträsk (SE:s barndomshem). På slingriga och okända skogsvägar så försökte jag köra för att komma fram. För där skulle Sven-Erik vara.
Till slut kom jag fram till gården, där SE:s mamma stod på bron och tog emot mig...
Inne i huset var det fullt med folk... men ingen SE.
Så satt jag i bilen igen. Jag körde, och en frisk Sven-Erik satt bredvid mig. Vi skulle åka och hälsa på en sjuk (!) Sven-Erik på ett boende. Carolina var också med.
När vi kom fram... och vi kom gående längs en lång lång korridor, så såg jag Sven-Erik sitta där längst ner i en fåtölj. Han hade somnat, och hade lagt ner huvudet mot armstödet.
Jag satte mig på huk och strök honom över huvudet.
Han vaknade inte.
Bredvid mig stod Carolina och den friska Sven-Erik tysta...
Å så vaknade jag...
... och det blev svårt att kliva upp. Jag ville ligga kvar... behålla känslan av honom så nära. Gråta lite mer. Krama kudden under täcket. Längta efter honom, den Sven-Erik som en gång fanns... men också låta hans sjukdom få göra så ont som den faktiskt gör. Han vaknade inte...
..........
Det här var en så så viktig dröm för mig. Ett steg på väg framåt. En insikt... en saknad... en sorg... en process. Att lära sig att leva med att han inte kommer att... ja, jag vet inte hur jag ska skriva det nu... men att han faktiskt inte kommer att vakna upp mer. Aldrig mer (och det är viktigt för mig att skriva de orden nu... aldrig mer) han som var min Sven-Erik. Å då måste det få göra ont ett tag...
Men någon självplågare är man ju inte heller... så jag klev upp. Kokade upp kaffevatten, bredde en smörgås, vände dagboksblad i citatkalendern... och då slog det mig... då jag såg vilket datum det är idag... imorgon firar vi 20 år som gifta.
Tyst skriver jag lite om det dåliga samvetet. Jag vet att jag behöver den här separationen nu... kanske för att äntligen hitta acceptansen... men jag vill ju vara där hos honom också! Så svårt är det att hålla undan det hela tiden... och jag vet att Carolina känner likadant.
..........
Nu ska jag fika lite med Carolina... och det ska bli en bra och soligt solig dag, än om den började lite lessigt nu! Igår var mina föräldrar hit och fikade för första gången på länge. Vi tar en dag i taget där...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Fy vad hemskt att mista någon fast de fortfarande finns kvar! Som en vandrande skal utan innehåll...Ni verkar ju ändå ha haft det väldigt bra ihop så du får väl sluta ögonen och minnas alla bra stunder...Ha det bäst!
Jag har tänkt på dig/er idag. vet ju att er bröllopsdag är dagen efter vår.
Idag är det 36 år sedan vi gifte oss och jag är så tacksam för allt vi har - varandra och barnen med sina familjer.
Kramar till er
Vilken egendomlig dröm, men det är väl så som drömmar är.
Så gott att höra att din mor och far kom på kaffebesök.
Kram från Eleonora
Hamnade hos dig av en ren slump...det är jag glad för. Kära du vad du går igenom i ditt/ert liv....såg någonstans att du skulle sluta skriva: gör INTE det!!!! Kommer hädanefter att följa dig i din blogg! Sänder styrka och mod "genom kablarna" Hoppas att du har orken/lusten till att även skratta i din liv.
Mvh/c
varma tankar. Kersti
rENÉE: Ja, jag brukar säga att det är ett "konstigt hemskt"! När någons "skal" är det man har sett och älskat i så många år... och så en dag så måste man inse att det är allt som finns kvar... det är grymt. Vi har fått ett underbart liv tillsammans, och mina minnen är det jag har... Ha det bäst, du också! Kram..
bOLLEBYGDSBO: Tack, min vän! Hoppas att din/er bröllopsdag blev så fin som du önskade. Å jag vet hur tacksam du är för din fina familj... precis som de är tacksamma för dig. Livet är en gåva. Kram..
eLEONORA: Ja, och jag håller fast vid att jag ska lyssna på mina drömmar... förutom då mardrömmarna. De förstår jag inte alls vad de fyller för funktion... Kram..
cAJA: Välkommen, skriver jag. Jag är mycket mycket glad och tacksam över alla som följer nu... livlinor, som jag brukar skriva, och som ni ju faktiskt är för mig. Vi går alla, någon gång i livet, igenom mer eller mindre svårt i våra liv - och det är då vi tillsammans kan finnas där som livlinor för varandra. Å jag hoppas att jag i min tur kan få vara det för någon annan... Sen det här med att fortsätta skriva... tack snälla för de uppmuntrande orden. Jag brottas ständigt med detta... då all form av självutlämnande också lämnar dörren öppen för trista kommentarer och dumma människor. Å man måste vara oändligt stark för att ta emot sånt också...
Tack också för styrkepepp... Kram..
kERSTI: Jag önskar just nu att jag hade bott närmare dig... då hade jag bjudit dig på en fika på "Blå Porten"! Suttit där igen... Kram..
Skicka en kommentar