fredag 4 juni 2010

Jag försöker hålla fast vid...

... att varje dag är en gåva. Den där skimrande möjligheten som har getts mig att förvalta... min dag. Min tid. Mitt liv.

Att den sen somliga dagar och stunder har gjort, och fortfarande gör sitt bästa för att sätta krokben för att jag ska tappa bort, och inte se mina skimrande möjligheter... ja, det är väl det som kallas för livets prövningar, gissar jag.

Man får ju liksom inget gåvobrev på ett fixt och färdigt toppenliv här i världen... det får ingen - utan man måste helt enkelt fixa det själv! Å inte för att det i slutändan kanske blir det där absoluta topplivet som man drömde om... men jag tror ändå att man med ett skimrande möjlighetstänk kommer sig en bra bit på väg...

Som nu ikväll... jag tycker det känns rätt bra att jag sitter här i rumssoffan med en skål fruxo-godis och har kaffe kvar i koppen! Carolina har tagit en "powernap" efter att ha spelat brännboll på skolan halva dagen. Vi har ätit blåbärskräm till middag. Solen lyser.

Så... kanske inte det toppenliv som jag drömmer om... men väl en liten skimrande möjlighet.

6 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Jag är dålig på att skriva kommentarer just nu. Inte bara här hos dig utan överallt.
Tänker på er och hoppas att ni har det så bra som det går.
Kram

Eleonora sa...

Skimrande möjligheter - dom ska man ta tag i och hålla fast. Dom kanske inte dyker upp så ofta så ....

Helgkram till dig och Carro!

Maria sa...

Du beskrev just livet så bra. De små glimtarna som ger skimmer över tillvaron. Och hur svårt det är att hålla kvar vid de glimtarna när marken under en vacklar eller när allt snurrar på i ett vansinnigt tempo.

Kersti sa...

När det skimrar gäller det att man tassat så varligt fram att man lägger märke till det. Jag tror att du har de bästa förutsättningarna för att lyckas ta fatt i blänket. Kram

KreativPeriodare sa...

Vilken fint skriven blogg du har. Tack snälla för att du delar med dig.

Min mamma har också fått denna hemska sjukdom, även hon på tok för tidigt. Hon är nu 61 och hon har haft det några år nu. För henne har det satt sig främst på talet och finmotoriken.

Jag tänker på dig, fast jag inte känner dig och önskar dig all ork, allt hopp och all lycka.

Elisabeth sa...

bOLLEBYGDSBO: Ja, jag är inte heller så himlens bra på att skriva kommentarer nu... men det blir väl bättre, tänker jag. Tack för att du tänker på oss... och jag kan berätta att jag tänker på dig nästan varje dag... när jag läser ur den fina kalendern. Kram..

eLEONORA: Ja, det har du alldeles rätt i.. för det är dom som bär när det går lite tyngre emellanåt! Kram..

mARIA: Tack snälla! Å du har så rätt i hur svårt det kan vara att hålla fast vid dem när marken vacklar... Kram..

kERSTI: Tack snälla för att du tror på mig! Det betyder så mycket mer än du kan ana just nu... och jag försöker lära mig allt eftersom att tassa varligt. Kram..

pYSSELFIA: Åh, tack för dina fina ord! Vad glad jag blir... och speciellt som jag läser att du också gör denna svåra resa. Men du ändå så mycket mycket svårare än jag... då det är din mamma som drabbats. Å jag kan bara ge dig en riktigt varm kram i tanken, och önska att du ändå får ha en så fin relation med din mamma som det bara någonsin är möjligt. Å jag önskar dig allt gott... Kram..