... och farit. En bra helg ändå... Jonas (sonen) och Sandra var hit och fikade igår. De hade köpt fikabröd med sig, och det var roligt att de kom hit, och att jag fick rå om dem en stund. Vi pratade om här och nu... skrattade och...
... ja, sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer. För jag har lite svårt att skriva nu... att plocka fram... att berätta... att kännas vid sådant som jag nu har bestämt mig för att hålla undan.
Nu är det en ny dag... en ny måndagmorgon i mitt nya liv... jag sitter som vanligt i sängen och skriver... Pontus P ligger och sover här bredvid mig... kaffet är urdrucket... och Carolina är ledig idag.
"Nu är en ny dag att göra den bästa av...!" tänker jag. Vilket jag också ska göra... för det är så man överlever. Å så är det för alla, tror jag...
Men vad jag ska skriva är att nu så börjar jag så sakta förstå varför vi blev så utfrysta när SE blev sjuk. Den grymmaste insikten som jag aldrig kunde förstå... frågan som jag skrivit om och om igen... "hur kunde vi bli så ensamma?", den hittar alltmer sitt svar.
Å jag är glad för det... för den ger mig styrka att bära mig själv vidare! Å det borde ju gå rätt bra, tycker jag... att bära sig själv, menar jag... för jag har ju i stort sett gjort det i hela mitt liv.
Så nu är det bara två strategier som gäller här... två mål.
1. Vara stark i varje ny dag. Göra som jag försöker hela tiden nu... ta till mig allting som är bra, hitta input, se solen varje evigaste dag, oavsett om den är där eller inte. Försiktigt tro på livet igen... och "jo, det blir bra det här"! Men också, vilket är ett av det viktigaste nu, att äntligen få våga sörja. Se det vackraste som jag fått av livet... minnas... och bära det vidare som det kommer att bära mig. Å utan att dö av sorg och längtan varje gång ett sådant minne poppar upp... minnen som aldrig mer ska behöva stoppas undan bara för att också överleva den utfrysning som blev.
2. Vara stark i varje ny dag. Enligt punkt 1. För "i varje ny dag-tänket" så bygger jag också upp ett av mina viktigaste tänk nu.... jag måste vara stark, ännu mera stark, då den dagen kommer. Då SE behöver mig som allra mest... då... och jag kan inte ens tänka tanken nu. Men jag vet ju... det kommer en dag... den här sjukdomen tar ifrån en allt... gå själv, äta själv, prata, vara SE, gå på toaletten, klä sig..... ja så. Det kommer en dag... och då vill jag vara där. Som sagt, jag vill inte skriva så mycket om det nu... tänka på det... men jag vill vara där då. Ska vara där då... och därför är det så så så livsviktigt för mig att bygga styrka nu för det.
Just nu så mår han bra... jag vet det... och jag kan vila lite tryggt i det. Å bygga styrka för den dagen...
Å nog vet jag att "det låter stort när katta skiter", som min mormor brukade säga... men jag tror på det här nu. Jag vill det här... och framför allt så vill jag att SE ska vara trygg i känslan med det han alltid brukade säga till mig... "du gumman, du är mycket starkare än jag!" (Men han förstod ju heller aldrig att mycket av min styrka den hämtade jag i hans kärlek... ja, det mesta faktiskt! )
Sen märker jag ju att det går åt massor av energi till det här... men "so be it!" Jag försöker att tänka "JAG" nu, tänka nytt nu, och ska överleva nu...
.........
Nu ska jag hoppa i duschen, och sen ska jag hjälpa Carolina att fixa en tårta till pojkvännen L som fyller år idag.
Å solen skiner utanför fönstret.... och jag drömmer Stockholm. Vackra drömmar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du underbara, starka kvinna - du har en sån klok strategi och jag ska verkligen försöka mig på den.
Det är på ett sätt både skönt och hemskt att du förstår varför ni blivit lämnade så ensamma - är det så att SE varit så snäll och hjälpt alla med allehanda ting och nu när han inte kan det så...
Kan människor vara så cyniska och grymma?
Stora varma kramar, vännen...
Du är så klok och stark. Modig också som vågar se och möta det svåra. Tänk Stockholm, gör det. Jag ville så gärna visa dig allt det fina här hos mig. Och bjuda på middag. Det måste du lova mig att jag får när du kommer.
Jag är lite dålig på att kommentera och så. Håller på med en kurs som tar mycket energi trots att det är skoj. Våren är inte heller min årstid så jag är lite trött. Men det går över och jag sitter vid din sida i skymningen det vet du. Kram
rUTA ETT: Tack snälla! Du är rätt underbar och stark du också... coh har ju massor av kloka tänk och strategier, vet jag. Å du har så rätt i dina rader... skriver jag bara just nu. Kram...
kERSTI: Tack snälla! Ord som man behöver höra, ord man inte tror, ord man inte äger än... men ord som bygger mer än andra ord. Så tack snälla...
Jag är också så ödmjukt tacksam för att du sitter där bredvid mig... finns där. Den känslan är viktigare att få, oavsett kommentarer eller inte. Kan du skicka din mailadress? Kram..
Tänk - jag tycker du är otrolig! Du går verkligen från klarhet till klarhet. Och nu väntar jag bara på att vi ska få tillfälle att träffas igen, så att vi kan fördjupa vår vänskap. Någon gång ska det väl bli i alla fall!!
Tänk också - att det ska vara så svårt att sätta sig själv i första rummet. Har väl att göra med att vi kvinnor är så omhändertagande? Men nu får du en eloge - nu gäller det DIG i första rummet - för om du mår bra, så kan du dela med dig styrka och glädje till andra. Bra tänk.
Tack för din rara hälsning - varm och go som vanligt. Kramar i massor
Skicka en kommentar