måndag 1 februari 2010

Måndag morgon...

... och jag sitter i vardagsrummet och skriver. Carolina har gått till skolan, Pontus P ligger i fåtöljen, och jag gruvar för att gå ut igen... 25 grader kallt är.... 25 grader kallt!!

Jag undrar hur den här veckan ska bli? Vilka människor ska jag träffa? Vilka sociala och trevliga kontakter ska dyka upp?
Förra veckan var ju ändå rätt bra... med mina mått mätt nu... besökte min vän, kontaktpersonen, i tisdags... var och fikade hos mamma och pappa i torsdags... och ja, det var allt. Igår, söndag, var också en bra dag... Carolina och jag hade mysdag! Med gemensamt långfika på min säng... dagdrömmar ur HM-katalogen... mysfilm och gofika... så blev det en bra söndag. En söndag som Carolina behövde för att "få ladda batterierna", som hon sa.

Det är tufft. Men jag vet ju att i eftermiddag så ska min vän, kontaktpersonen komma och hälsa på, på torsdag ska jag på Arbetsförmedlingen, och på fredag så ska jag träffa behandlingskontakterna på soc. Så det blir ju bra... än om det är annat som jag skulle behöva.

Jag brukar tänka på de som förlorade sina anhöriga i tsunamin. Inte så att jag på någe sätt kan jämföra den fasa som drabbade dem, med min fasa... men jag kan fullt ut förstå förlusten som drabbade dem. För det är inte HUR du förlorar någon som är det svåraste.... det är ATT du gör det.
Hur de förlorade sina nära och kära i denna fasansfulla katastrof... den fasan kan jag aldrig, och neverever sätta mig in i, och jag kan bara be till Gud att jag aldrig behöver uppleva det heller. Men jag kan i varje litet pyttigaste andetag förstå hur de saknar de, eller den, som försvann.

Ibland har jag tänkt... hade det gått bättre om SE bara hade tvärdött? Hade jag sörjt den som jag visste aldrig mer skulle komma tillbaka... kunnat acceptera förlusten bättre, då varje en av oss vet att döden inte ger någon tillbaka.
Som det är nu... jag får undra varje morgon om han har stigit upp ännu... jag får höra hans röst... jag får stålsätta mig för att inte ringa till personalen och fråga om de har kollat så att han har långkalsongerna på sig... för jag kan inte för mitt liv förstå... att jag förlorade honom för länge sedan... att han är borta... och svårast... att han aldrig mer kommer tillbaka. Han finns ju där...!!

........

Nä, men nu blev det lite för djuplodande här... bort med det tänket. Nu ska jag koka en påtår... och leva lite här och nu.
Jag kan inte göra annat...

För några dagar sen, så fick jag ett mycket fint mail från en vän. En vän som gör precis samma resa som jag... skillnaden är bara att jag har "hunnit en bit längre" på min resa. Jag har redan lämnat bort...
Ett mail som berättar om svårt, men också om hur vi tillsammans, oavsett vad, kan finnas där för varandra, och den styrka som en dikt kan ge. Tack snälla A, för ditt mail... jag blev så glad att höra ifrån dig!

..........

" Hej, Elisabeth!
På sista tiden har jag läst det, som du har skrivit "från början". Jag
har behövt se, att jag inte är ensam om samma elände. Nu vill jag dock
skicka en dikt, skriven av Anna-Greta Wide.

DU HAR ETT LIV

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt,
men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst inne vill.
Men mycket ska det inte tjäna till

Du kan till sist med ödmjukhet förstå
en sanning som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

Den här dikten finns tonsatt och varje gång jag lyssnar på skivan,gråter jag, men mår bra. Många kramar och lyckliga stunder till dig och Carolina!VI ÄR STARKA/...."

..........

NU blir det påtåren...!!

5 kommentarer:

Tina sa...

Hej vännen!!
Vilket underbart inlägg du gjort idag!!!
Tar till mig av det du skriver & skänker dig en xtra varm tanke idag!!
Kram Tina

Laila sa...

Jag förstår dina tankar så väl! Jag tror faktiskt också att du har rätt i dom även om det kan verka hårt.
Det var en fin dikt du fick av din vän

Ni finns i mina tankar, du, C och SE

Ruta Ett sa...

Vilka kloka ord!!!
kramar

Eleonora sa...

Stackars ni som har så kallt. Idag har jag haft -4 här, men vill ändå inte gå ut.

Hoppas att din nya vän och du har haft det gott idag och att det ska gå bra för dig på AF på torsdag.

Alla de stackars människor som har förlorat någon i samband med tsunami-katastrofen har ju kommit till ett visst slut. Så sorgligt och så hemskt och så onödigt med den stora katastrofen - en naturkatastrof som ingen kunde rå på och med mycket lidande. Men det blev ett avslut för de sörjande - något som var obönhörligen slut.

Men SE både finns och finns inte - det har varit outhärdligt svårt för dig att acceptera och du behöver mycket förståelse, medkänsla och uppmuntran för att orka ta dig vidare. Jag tycker du är - eller har blivit duktig på att gå vidare och att resonera dig fram till en ny väg för dig och din dotter. Klart det kommer att gå, men det kommer att ta längre tid än du kanske förstod från början, men du är på rätt väg.

Du har all min beundran sötaste Elisabeth för att du är så modig och framsynt. Och det är tillåtet att ramla tillbaka någon gång - du har ju i alla fall utstakat den väg du ska gå för att komma framåt.

Kramar till min vän!

Kersti sa...

Du är klok och stark. Och även om jag inte skriver så mycket så följer jag dig hela tiden. Lycka till med dina möten i veckan. -25 är för kallt men min hund skulle älska det. Vi hade -17 igår men jag gick inte ut förrän det stigit till -9. Helst skulle jag stannat inne hela dagen men man kan inte alltid bestämma själv. Nu är det strax dags för kvällsrundan men idag är det nästan 0 så det är ok. Kramar