Som om luften gått ur en alldeles.
Inte så att "furie-tänket" avtagit, tvärtom... mitt inlägg igår var en början, och en klar markering att hit, men inte längre.
Att "hänga ut" någon, nästan oavsett vad, är egentligen inte speciellt hedervärt, och något som löser något... men nu är jag tvungen att markera ett ställningstagande. Inte för att jag varken tror, eller förväntar mig att elakheterna kommer att upphöra... till det har min tillit, och mitt hopp grusats allt för många gånger... men som jag skrev... Carolina ska veta att här gick gränsen. Punkt.
Hur många gånger har jag inte ställt mig frågan... varför? Eller för att vara lite lustig, som rumpnissarna i Ronja Rövardotter brukar fråga: " Voffor gör di på detta viset?"
Hur tänker man när någon ringer och ber om hjälp, ber att man ska komma, så att man slipper vara ensam... någon som kanske har fått panik mitt i sorgen...och man svarar att det har man inte tid till, för man har minsann sin egen familj att tänka på... oavsett vad.
Jag vet verkligen inte, men jag skulle kunna skriva spaltkilometer om hur det varit här sedan SE blev sjuk... om specifika händelser som utlöst än mer sorg och förtvivlan... om, som jag skrev igår, ren mobbing och utfrysning. Om sådant som jag valt att inte skriva om här... sådant som sedan fått skrivas på andra ställen. För att jag inte velat "hänga ut" någon... ändå.
Men just nu, iallafall idag, så väljer jag att inte göra det. Bara för att det gör för ont att minnas, och berätta om det... men däremot så kommer jag att skriva om det som händer fortsättningsvis.
För det finns också ett annat tänk bakom mitt skriv, både igår och idag.
Jag tänker på alla de som i skuggan av både sjukdom och/eller ensamhet möter denna typ av människor. Möter utfrysning... möter elakhet... möter oförståelse... och går under, inte på grund av situationen i sig, utan på grund av omgivningens sätt att bemöta dem.
Å kanske kan de finna lite pyttatröst i att veta att de är inte ensamma om att bli behandlad så här! Å att vi tillsammans kan hitta styrkan att säga ifrån...
För som jag skrev igår... " Å ingen... under vilka omständigheter som helst... har rätt att trampa på en annan människa!"
..........
Nu ska jag gå och hälsa på hemma hos min "vän M", kontaktpersonen!
Hon ska bjuda på middag idag... och Carolina åker hem till kompisen Ina på eftermiddagen, för att plugga matte.
1 kommentar:
Kära Elisabeth,läser ditt inlägg och tycker att du är otrolig! Din idé om att skriva om dessa hjärtlösa människor som finns är helt rätt; bla för att du får skriva av dig sorg,ilska och besvikelse. Men också för att jag VET att när man är i en jobbig livssituation, så blir man verkligen hjälpt av att läsa att det finns fler som har det som jag. Man är inte ensam och man kan komma vidare på ena eller andra sättet.
Önskar dig och Carolina lycka till med eran kamp mot de onda.
Kramar om
Skicka en kommentar