... och jag vet inte riktigt hur jag ska fylla ut den här dagen för Carolina och mig. Vad ska jag hitta på för mys och kuligt så att vi fixar ihop den här dagen också?
Vad är det på teven, tänker jag? Vad ska vi äta för något till middag? Kan jag duka på någe annorlunda sätt? Plocka bort det sista av julen, kanske?
Gå på stan är inte att tänka på... för det första så är det 23 grader kallt ute, och förutom måste-promenaderna med Pontus P, så vill man helst inte sticka näsan utanför dörren! Å för det andra så har vi inte råd...
Men jag får fundera lite...! Det löser sig.
..........
Annat tänk måste därför förpassas till källaren... som minnet av natten... då jag blundade och kände hans kind mot min... bara här just då... den sträva lite orakade kinden... rakvattnet... närheten.. jag och han... så nära... näraste... min kind intill... och så den absoluta starka vissheten... att han var här hos mig just då. Han var här... han är här.
Men som sagt... inte känna nu... stoppa undan fort... fixa dagen var det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Elisabeth min vän!sänder styrkekramar och hälsningar från från Tussegumman och från de bevingade som sjunger högt för dig nu.
Hej vännen!!
Å, kände din sorg när jag läste ditt inlägg!!!
Sänder dig styrke kramar!!!!!
Kram Tina
Du skriver så jag blir tårögd. Du borde skriva och ge ut, det finns sådan känsla i dina rader.
Kramar!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaam om hela dig!
tUSSEGUMMAN: Tack, min vän... du ska veta att tänket med styrkekramar funkar... det gör det med allt som sänds från någons hjärta. Tack snälla... och jag hör dem sjunga varje evigaste kväll! Kram..
tINA: Ja, min vän... och ändå så försöker jag att inte skriva så mycket om just det.. denna evigaste längtan och svåra sorg. Jag försöker att se det positiva och ljusa i livet som ju också finns där... som t ex bloggvänner som stöttar och peppar. Tack snälla... Kram..
sAMTAL FRÅN MIN TRÄDGÅRD: Åh, tack för dina omtänksamma rader... men samtidigt så vill jag ju inte att någon ska bli ledsen över att läsa här, eller att det här ska bli värsta deppbloggen... men livet är ju lite så här för oss nu... än om jag försöker att se det ljusa också. Att skriva, och ge ut... nja, jag vet inte... det är fler som undrat... men du vet hur det är... man tycker sig inte ha speciellt mycket att komma med. Men vi får se... dina ord nu peppar ju lite för ett sådant tänk framöver. Kram..
nINA: Å kraaaaaaaam om hela dig tillbaka! Å var rädd om både dig och din Jägarn... Kram..
Skicka en kommentar