Om jag kan hjälpa någon

... hittade jag just nu. Satt här och surfade... från Susan Boyle... Aretha Franklin... till Jan Sparring. Den sistnämnde som var min mormors stora favorit...

Så ser jag bilden... och jag känner ingen... för var någonstans kunde man hitta en bibel liggandes i huset... oftast i köket... om inte hos svärfar och svärmor.
Å det blir bara längtan och längtan och längtan.... och han finns bara här. Min svärfar... som säger: "Hur går det för er?"

Å det bara kommer... jättegråten, och jag gråter som jag inte har gjort på länge nu... inget sväljande, eller trycka bort... för första gången på mycket mycket länge... eller om jag nu nånsin har känt det... men det blir så tryggt att gråta helt plötsligt.
Jag tror... jag är rätt säker på det... att han visste det nu! Jag behövde en trygg famn att få gråta i...

... för så var ju min svärfar. En trygg och lugn klippa... som jag kanske inte förstod att uppskatta fullt ut, förrän det var för sent. Men sådant skulle aldrig min svärfar ha brytt sig om... och det var därför han hjälpte mig nu. Han visste...

Å den här sången kunde ha varit hans egna ord... och fast än Carolina kommer in i rummet nu... ler lite, och kallar mig för "grin-lisbeth", fast jag slutat gråta... så är jag mycket mycket glad över den famn som fanns här nyss... tack svärfar.
"Om jag kan hjälpa någon..." ja, som så många gånger förr... du hjälpte mig den här gången också!

Men nu ska en "grin-lisbeth" koka kaffe... umgås med Carolina som sitter bredvid mig i ett fotbad... och bara njuta av den där känslan som alltid kommer efter gråt... frid och ro.

Tack svärfar...