... vill jag berätta. Jag vet inte hur gammal han är på fotografiet, men jag vet att kläderna som han har på sig är sydda av hans mamma. Jag vet också att han föddes på Åsele sjukstuga 1956, klockan 20.45 på kvällen.
Han växte upp i byn Holmträsk, några mil utanför Åsele i Västerbotten. Han var äldst av 3 syskon. Två år senare fick han en lillasyster, och efter ytterligare några år en liten syster till.
På gården fanns också, förutom föräldrar och syskon, hans farfar och farmor. Farföräldrarna fick ofta agera barnvakt, då jordbruket hemma på gården, och arbete i skogen, krävde föräldrarnas uppmärksamhet. Å allt medan åren gick, och pojken blev äldre, så blev hans farfar också hans bästa kompis och vän.
Minnen av fiskefångster, bärplockaräventyr, och häståkarutflykter tillsammans med farfar bar han sedan med sig så länge han kunde...
Men tillbaka till den lille pojken... som fick sina första skor när han var 9 månader gammal, och när han var 10 månader så tog han sina första steg. De käraste leksakerna var "Dockan Lisa", bilar, mejsel, hammare, och spik...
Hans mamma brukade sjunga "Gå gå skördeman gå, bäst är att sjungande gå" för honom, och "Gud som haver barnen kär" läste hon varje kväll.
"Han var mycket snäll som barn - men envis" minns hans mamma. Tyckte om att leka med "Taffarn" (farfar), och att få "mälla" (godis).
Om ett fotografi ville jag bara berätta... om Sven-Erik.
12 kommentarer:
allt har en bakgrund, en historia.
Det ligger i berättarens mun att lägga fram den så det blir vackert - du g´har en enorm förmåga att göra just detta <3
Sedan är det väl ändå tur att inte vi människor kan se in i framtiden... för hur skulle vi då orka kämpa?
Roligt med gamla fotografier! Och på den tiden knallade man iväg till fotografen och tog studiokort på sina barn - flera gånger under barndomstiden. Så gjorde jag och det berodde kanske mest på att jag inte hade en egen bra kamera på den tiden. Jag hade en klumpig lådkamera, men den tog så suddiga närbilder, så den var inte mycket att räkna med.
Gulligt kort på "gubben din"!! Kram
Vilken skatt för din dotter, att ha detta kort och din berättelse!
aNCAN: Tack ödmjukt, för dina fina ord... när pennan heter kärlek så är det inte så svårt att skriva. Å du har helt rätt, min vän... tack gode Gud, att vi inte vet något om morgondagen..! Kram..
eLEONORA: Ja, min vän.. jag tror också att det var mer vanligt med familjefoton förr. Idag blir det mest foton när barnen är små, och sedan skolfoton.
SE har en sådan där gammal lådkamera, som han tog flera bilder med när han var yngre/liten... en del bra, och en del mindre bra och suddiga.
Visst är han gullig... å det är han fortfarande! Bara av lite äldre årgång...! Kram..
aNONYM SA: Ja, och det var en av de viktigaste anledningarna till detta skriv... att hennes pappas liv ska bli den skatt som ska bära henne vidare i livet. Att berätta för henne om hennes pappa... så som han var... som barn, som yngling, som man, som hennes pappa... så blir också hans liv än mer värdefullt än det redan är. Kram..
Vilken underbar ram av ord du satt runt detta fotografi.
Det är så längesedan jag var här och inser att så mycket måste ha hänt i din värld sen sist. Nu ska jag ta mej lite bakåt i tiden och uppdatera mej lite, stannar nog inte till överallt och skriver en rad men tänker på dej gör jag allt.
Kramar
Fint minne, för alla. Tack./ci
Mycket fint skrivet... Guds styrka och glädje till dig idag...
mARLENE: Tack snälla, för dina fina ord av omtanke, och för att du hälsar på igen! Det är inte svårt att skriva om den käraste... orden finns där hela tiden.. det är bara saknaden och sorgen som sätter stopp ibland. Jag har inte hälsat på hos dig heller... och det ber jag om ursäkt för... men det är som lite mycket med annat nu. Kram..
aNONYM CI: Ja, jag förstår det. Saknaden och sorgen är ju inte bara min att äga... Kram..
iNGELA: Tack snälla... och jag får önska dig detsamma. Kram..
Det ska du absolut inte be om för jag har inte själv varit inne på min blogg på evigheter. Nu börjar komma igång igen och har rensat runt och ändrat och uppdaterat en massa på min igoogle så jag lättare kan hänga med i vad andra skriver.
Han är lik sig, mannen din. Och fina ord och nedskrivna minnen och fakta är alltid bra. Man glömmer med tiden.
Kram på sig!
Det är inte bara en berättelse om ett fotografi. Det är en underbar berättelse om en människa som står er så varmt om hjärtat. En människa som finns där fortfarande trots allt.
Du skriver så vackert E! ♥
Han är så underbart söt på fotot
Skicka en kommentar