... så satt jag på Arbetsförmedlingen, och min handläggare ville att jag skulle berätta min historia. Eller "min medicinska bakgrund", som hon kallade det. Vad som hade gjort att mitt toppenjobb slutade med en djup depression... och att jag nu satt där hos henne.
Jag berättade... rakt upp och ner i över en timme. Å det var inga problem... för precis som vanligt, så bar jag känslan av att det var någon annan jag pratade om.
Men så ställde hon frågan: "Hur var det den dagen när du skulle lämna bort honom?" Först blev jag alldeles tyst... jag hade ju nyss berättat det, visserligen rätt fort, och bara sådär i förbigående, men ändå... nu bad hon mig berätta om det svåraste... inte någon annans svåraste... utan om den dagen då JAG tog honom hemifrån. Känslan av min så "trygga berättelse" blåste bort lika fort som jag drog efter andan... och i det andetaget så var jag tillbaka till den dagen. Den dagen då jag tog honom hemifrån... och där jag innerst inne redan då förstod... han skulle aldrig komma hem igen. Det var... ja, jag har inte ord för det minnet nu.
Jag förstod varför hon frågade... och jag förstod hennes rädsla. Hon ville höra från någon som gjort resan före henne... och just detta svåraste... att lämna bort. För hon berättade, också sådär lite i förbigående, att hon själv hade en nära anhörig med en demensdiagnos. En nära anhörig som fortfarande bodde hemma... men att det snart inte skulle gå längre.
Så jag berättade för henne... å när jag berättat färdigt så sa hon bara, lite tyst: "Ja, det är svårt det här. "
Sen drog nog både hon och jag ett djup andetag, och så sa hon: "Nej, nu skriver vi ner handlingsplanen."
Men när jag gick hem så kände jag mig alldeles tom... än om jag ju också kände att kanske hade mina ord varit till stöd på någe sätt... eller bara det faktumet att hon hade mött någon som stått i samma svåra situation som henne, och överlevt hittills, gav henne lite stöd.
Jag hoppas det...
Egentligen så skulle jag skriva om någonting annat... om detta med att minnas. Om det som var, och det som kunde ha blivit. Men jag måste fundera lite mer på det... men en sak tror jag bestämt... det är lättare att dröja kvar vid det som kunde ha blivit, om den som togs ifrån en inte var så gammal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kikar in och önskar dig en fin helg.
Nu måste vi ta och träffas snart ,det här går ju inte för sig.
Synd bara att jag jobbar varenda dag nästa vecka.Min slav var tvungen att vara ledig hela nästa vecka.
Kramis ewa
Jag fann mig av en händelse på din blogg och förlorade mig fullkomligt i dina ord. Trots att det du berättar stundtals är mycket ledsamt formulerar du dig mycket vackert och gripande. Du borde skriva en bok :O)
FÖrmodligen var du till större nytta än du nånsin kan ana... *ler varmt* DU är en person med gott, stort o varmt hjärta, och det är bra (tror jag iallafall) att lätta på trycket i hjärtat också, när du dessutom var till stöd för någon så var det nog så det var menat... JAg hoppas att åtminstone en mikrodel av tomheten kan fyllas av glädje, istället för sorg och svåra tankar, , hopppas o hoppas, jag VET att du försöker. DU kommer fixa detta, jag tror på dig! även om du faller, o faller stenhårt i sörjigaste j-a dyhålan, så tar du dig upp, för du är sån.
Styrka till dig=)
I dag har vi haft en minnesstund för min kollega som omkom före jul. Behovet av avslut är stort, och vi får inte komma på begravningen, hennes man orkar inte med det, så vi hade en egen stund i kyrkan med en underbar präst, medelålders kvinna... Nu känns det som om vi verkligen tagit farväl och gråtit tillsammans, och sen fikat ihop och skrattat lite också - och känt gemenskapen.
Det måste vara oerhört svårt för dig som varje dag blir påmind om din sorg. Den kan inte klinga av så att vardagen får ta vid.
Jag hoppas att "handlingsplanen" blir till något bra. Kram på dig!
Där ser du! Du kan göra så mycket för andra med dina ord.
Tänker på dig gumman
Skicka en kommentar