söndag 6 december 2009

Söndagmorgon...

... och andra advent. Jag sitter som vanligt i sängen, med tända ljus o en halvt urdrucken kaffekopp. "Have yourself a merry little christmas" sjunger Nat King Cole om just nu... och Pontus P har hoppat upp i sängen, och ligger med tassarna i vädret och snarkar.

Egentligen så skulle jag fortsätta skriva om det fantastiska adventsfikat som vi blev bjudna på i torsdags... då när vi var hos SE... och julen började. Men det vill sig inte riktigt... det känns lite svårt att skriva om det nu... nu när den ensamhet som vi aldrig valde har blåst in med full styrka igen.
Kanske beror det på att Bittan åkte hem till Göteborg igår kväll... det roliga, och inte fullt så ensamma som under några dagar fyllde vårt hem är nu borta, och vi är bara Carolina och jag igen.
Kanske kan jag fortsätta att skriva på adventsfika-inlägget lite senare idag... men just nu så hittar jag inga bokstäver för detta vackraste... nu hittar jag bara bokstäver som försöker formulera ihop ord av de känslor som gör ont. Å mest när jag tänker på Carolina...

Igår kväll, när vi tog kvällspinken med Pontus P, så såg jag ju att det var något. Hon var tyst... lite smågrinig... och knorrade när Pontus inte pinkade fort nog. Jag frågade henne vad det var... men hon ville först inte säga någonting... och mumlade bara att det var rätt mycket i skolan nu. Men jag såg ju att det var någe annat... någe tyngre än så.
"Gumman, jag ser ju att det är nåt annat... å du vet ju vad vi har kommit överens om... vi måste berätta när det är nåt som inte är bra..." försökte jag igen.
Då kom det.
"Men det är bara det, mamma... jag har inga kompisar... ingen familj som förut... å jag älskar dig jättemycket, mamma.. men det är ju inte det... men idag läste jag på V:s blogg att hon varit ensam på stan.. å varför kunde hon inte ha ringt mig å frågat om jag ville komma ner och Jonas som inte kom på Gammlia.. och jag har inte ens pappa här!!"

Jag la armen omkring henne där vi gick... förstod ju... kände ju. Hennes längtan. Hennes sorg. Å hela hennes ensamhet i den stora vida världen... den som blir så erbarmerligt stor och skrämmande när man fortfarande är tonåring... och det fotfäste som hon ägt, och som bara dragits undan för en... den kände, och förstod jag ju också.

Å det är ju då en mamma, en stark och tuff mamma som jag då (!), berättar om det nya fotfästet... det där som är på väg nu... och om det vi inte ska bry oss om... om nya kompisar som ska komma... om hur vi ska fixa julen i år (det blir bara hon och jag... min bror kommer inte), och att det som sker nu... det varar inte för evigt. Det är det viktigaste för henne... hoppet för framtiden. Å det är det viktigaste för henne... att jag ger henne det hoppet!

..........

Nu har det varit lite paus här...
Carolina klev upp för en liten stund sedan... vi har adventsfikat i rummet, och pratat lite mer om framtidshopp och julafton.
Å som jag sa till henne.... en strof jag läste någonstans:
"Morgondagen börjar idag!"

Eller "Learning by doing"!

3 kommentarer:

Ewa sa...

En gigantisk Hjärtekram till både dig & Carolina

Annela sa...

Varma kramar till er bägge två...

Vida sa...

Stora varma kramar till dig och till Carolina och jag önskar henne kloka och härliga vänner som inte skräms av svåra saker. Men jag förstår att det måste vara tufft för henne (och för dig).

Kramar