torsdag 10 december 2009

Å kyrkkaffe...


... vid eget bord.

2 kommentarer:

Bloggblad sa...

Den bilden med texten påminner om den där tv-filmen... du vet. Där märktes så tydligt att ingen vågade prata med mannen, han var som helt isolerad på en stor släktträff trots att det inte syntes nånting utanpå.

Men jag förstår faktiskt den rädslan, jag har märkt att en äldre man i vår kör verkar vara liksom bortom det alldagliga. Förut var han bullrande och pratsam och nu säger han nästan inte nåt. Visst kramar jag honom och hejar, men eftersom han svarar konstigt ibland blir jag himla osäker och bubblar inte på som vanligt...

Elisabeth sa...

bLOGGBLAD: Ja, precis så har det ofta varit här också. Men den här gången så hade vi ju den trevliga prästen till bords... å jag såg att SE blev glad över det.

Visst är det svårt att umgås med någon som inte längre har förmågan att vara den de en gång var... och än svårare om man inte vet anledningen till deras förändring. Å kanske, spånar jag lite nu, förstår vi inte just då... där i vår verklighet... att de redan gått in i en annan verklighet... utan gör det först den dagen vi möter dem exempelvis i ett demensboende? Att möta Gustav Persson "ute på byn" är en sak... men att möta samme Gustav Persson på ett demensboende blir någe helt annat...
Ett bra, och viktigt tänk du hade i din kommentar... Kram..