Jag har inte dött...

... jag har bara städat. Och sorterat papper, och städat, och bytt rent i sängen, och städat, och gått 7 mil med Pontus P. (En sanning med modifikation.... 7 mil har vi ju inte gått, men vi har varit ute mycket och länge både igår eftermiddag, och idag.)

Det var tvunget att göras. För att jag i tanken inte skulle stanna kvar där borta hos honom... och bara få vara nära honom igen. Hålla honom i handen... fika tillsammans... höra rösten... skrattet... se de välkända gesterna.... pussa honom på kinden. Sådant vackraste som jag bara fick låna en kort stund... sådant vackraste som sedan skulle lämnas igen.

Jag kunde bara inte ta med det hem... och dö över eländet och sorgen. Över att, för vilken gång i ordningen, allting är som det är, och aldrig mer ska bli. Å i mitt nya tänk nu "learning by doing", så måste jag hitta nya strategier när det blir som svårast.... så idag blev det städning a ´la inte dött.

...........

Pappa skjutsade dit mig.

Han satt vid bordet när jag kom. Hade nyss ätit lunch. När han fick syn på mig så höjde han på ögonbrynen, och satte upp fingret. Inte så att han pekade mot mig... utan mera som en liten osäker hälsning... att han kände igen mig någonstans ifrån.
"Hej gubben" sa jag. Med hurtigrösten...
"Vad gör du här då" frågade han direkt. Å då visste jag säkert att han känt igen mig på något sätt.
"Ja, jag ska hälsa på dig" svarade jag.

Sen blev vi bjudna på kaffe. Vid eget bord. Personalen, denna så helt helt fantastiska kår av livlinor för både mig och SE.... serverade, och bjöd även en ännu-inte-ätit-någonting-Elisabeth av den mannagrynspudding SE och de andra hade äitit tidigare. Himla gott... och himla vackert gjort. Det är de stunderna också... jag och SE... fikar... pratar på om här och nu... lurar honom att skratta... personalen kommer med påtår... ja, det är de stunderna man ser hur han njuter av sitt nya nu. Vi satt så en bra stund...

Sen blev det vårdplaneringsträff. När vi gick dit, SE:s kontaktperson och jag, så såg jag att SE tittade på henne när hon sa att vi skulle gå iväg en stund... mig gav han inte ett ögonkast. Å det ögonkastet, det som han inte gav mig, bekräftade bara det jag redan vet... jag har inte den betydelsen för honom idag. Han kommer aldrig mer att fundera över vart jag går.... sorgligt på ett sätt... ett slut. Men samtidigt, och viktigast.... så skönt för honom.

Vårdplaneringen för SE. Jag är verkligen så tacksam och glad över att få vara med där... att jag får känna att jag fortfarande har en viktig roll i hans liv. Att de tycker det. För jag vet ju, som sagt, att för honom är det ju inte så längre...
De berättar om SE... och som vanligt så blir jag stolt, och nästan gråtfärdig, när jag hör hur de skryter om hur duktig han är... och hur han vill försöka hjälpa till. Vi pratar lite om mycket... och allt rörande SE... och hur han mår.
Å han mår bra... det är det viktigaste. Förnöjsam.

Sen berättade de något som gjorde att jag höll på att trilla av stolen.... för några dagar sen så hade han varit och dansat!!! Va? Min Sven-Erik? Haft roligt... skrattat... ätit chips... å dansat???
Jo, men så var det... terapeuten (tror jag det var) hade anordnat dans på nedre plan, med både chips och annat... och bjudit in de boende.
Hon berättade att: "jodå, första dansen var han ju lite stel, men sen gick det bättre".
Jag blev så häpen... nästan lite chockad... för min SE, han hade jag bara sett dansa en enda gång under våra 24 år tillsammans... och det var då vi dansade bröllopsvalsen... och då fick jag ändå viska takten i örat på honom under hela dansen. Ett.. två.. tre.., Ett.. två.. tre..
Men det de berättade gladde mig mycket... kanske vågade han nu göra något han aldrig aldrig någonsin skulle ha vågat förut... dansa. Det skulle ha varit roligt att få dansa med honom...

Mötet avslutades med kaffe och goda kanelbullar.

När vi kom tillbaka satt SE vid bordet, och hade nyss fikat. Han reagerade inte på att jag nu stod där bredvid honom igen...
Vi ringde till hans mamma. Å än om jag ju hörde att han mest svarade "ja", och "nej", och "jaså, säger du det", så var det en riktig och viktig dialog... mellan en mamma och hennes son.

Sen skulle jag gå... jag pussade honom på kinden. Kände igen... drog in ett djupt andetag av det välkända och så nära en gång.
"Mmm... vad gott du luktar... har du nyduschat?" frågade jag.
"Jajamen" svarade han kavat. Fast jag visste ju att det inte var så...

"Ja, men då går jag då... och så kommer jag tillbaka sen" sa jag. Med vanliga hurtigrösten...
"Jaha, ja just det" konstaterade han bara. Som om jag varit vem som helst...

När jag gick... han satt kvar där vid bordet... så vände jag mig om... ville se om han skulle vända på huvudet och söka mig... men det gjorde han inte.

Jag visste ju det... men ändå. Å för mig var det bara att lämna igen det vackraste, igen då... och gå.

Pappa hämtade mig. Tack snälla...