torsdag 8 oktober 2009

Det går bra...

... att slå upp kaffe och gråta samtidigt. Jag märkte det nyss... än om jag missade lite och spillde ut mjölk på bänken. Och skvimpade kaffe på hallgolvet när jag bar koppen till vardagsrummet. Men det gick lite sämre att dricka....

Att vara älskad. Kan det finnas en större gåva att få av livet? Att veta att någon älskar en, förbehållslöst och oavsett vad man gör, eller vem man är.... SE älskade mig så. Jag vet det... och ändå kunde jag aldrig förstå det...
Hur många gånger frågade jag inte honom: "Hur kan du älska mig... just mig... jag som är så... dum och knäpp?
Å lika många gånger, så tyckte han att jag verkligen var så dum och knäpp som överhuvudtaget frågade.
"Ja, jag gör bara det, gumman" svarade han oftast. Å jag hörde... varje evigaste gång jag frågade... att han tyckte det var väl bara självklart... och inget man behövde orda så mycket om... för så var det ju bara.

Kärlek dör aldrig, tänker jag. Håller jag fast vid.
Min mormor gick bort 1985... inte dog hennes kärlek till mig för att hon dog. Inte dog min kärlek till henne bara för att hon dog.
Hennes kärlek lever i mina vackraste minnen... och den kärleken känner jag ju fortfarande... fast hon inte finns här.

Så tänkte jag när jag skulle koka kaffet... och därför blev det gråt av alltihopa.
Hans kärlek till mig. Min kärlek till honom.
Den dör aldrig.
Men hans kärlek lever nu i mina vackraste minnen... den kärleken känner jag ju fortfarande... fast han inte finns här.

Å fast jag pratade med honom i förrgår...

För allt mer nu, så blir "han är" till ett "han var"....

..........

Igår var jag inte upp till mamma någe. Jag orkade helt enkelt inte... men hon mår bättre. De har tagit bort katetern, och kollat pacemakern...
Pappa genomförkyld... men kom förbi igår kväll med en present... en bal toalettpapper!! Tack snälla snälla...
Istället storskurade jag toaletten, bara för att hålla tankarna borta. O hjälpte Carolina med läxan... som handlar om krishantering. Vi kan ju lite om det...

Nu ska jag snart gå ut med Pontus P....

6 kommentarer:

Eleonora sa...

Hoppas du får en skön och upplyftande promenad med Pontus P!
Hoppas du får som jag har det: Sol, klar luft och friskhet! Kram

värmland sa...

Hejsan! Vilka fina ord du har. Mycket tänkvärda. Kramizar Babs

Nina sa...

Man kan uträtta mycket medan man gråter... jag vet, har provat. Dock behöver du inte prova.

Hoppas det känns lite bättre nu. Har också fyllt på i den "magiska påsen" :)

Kram på sig!

Samtal från min trädgård sa...

Bara kramar till dig. Gråta kan man, ska man och bör man annars stannar det inne som ska ut. Så brukar jag tänka.

Tina sa...

Vilket fint inlägg.. snyft.. jag fällde en tår jag oxå!!
Jag hoppas att du du får en fin helg!!
Tack för allt du delar med dig av!!
Kram Tina

Di sa...

Det är svårt att acceptera att det faktiskt är så att man är deprimerad, men sen är det som du skriver,många graderingar av det också. Det var en chock när jag fick diagnos depression, men ja, tänk det är 12 år sen nu, det är en lång tid, och jag mår bättre idag än då, och ja, livet återvänder, i sin egen takt. Varma kramar alltid!