torsdag 29 oktober 2009

Det är inte lätt...

... för en mamma att se när ens barn lider. Då gör det mest ont av allt som ryms i en mammasjäl...
När hon börjar prata om hur hon har försökt att roa sig själv... när hon pratar om hur hon har försökt mysa och peppa sig själv under dagen... och när hon pratar om det som jag förstår att hon inte kan förstå. När hon börjar prata om jularna i livet förut...

... det är då en mamma känner kniven som vrider om. När hennes barn börjar prata om sin barndoms jular... om alla som fanns där... om när hon följde pappa och letade julgran... om tomten som kom... om snögubben som pappa och hon gjorde... om alla som fanns där... om tomtarna som satt och vinkade vid vägkanten när vi åkte till Raja... om alla som skrattade och klädde sig fint... om alla som "å nu är inte ens lill-farsan hemma hemma längre.." nu har försvunnit.

Det är då en mamma ångrar att hon gick iväg på bloggträff. Det är då en mamma inte vill gå iväg idag och träffa någon kontaktperson...

... och det är då en tigermamma kommer fram och vill slå näven i bordet! Slå näven i bordet till alla dem som valde att lämna henne ensam på den här resan. Den enda, och det vet hon, det har jag sagt till henne flera gånger, den enda som aldrig och neverever skulle ha valt att lämna henne, det var hennes pappa. Men han hade inget val...

Hur det än är... hon är fortfarande ett barn på många sätt. Men för henne började livet ut i stora världen med att den värld som hon dittills känt som sin... den bara försvann. Hur hittar ett barn acceptans för sånt? Hur?
Jag kunde bara krama henne, peppa och försöka hitta de rätta orden, där vi satt på toaletten igårkväll, hon som slagit sig ner på golvet för att prata, och jag som satt där och försökte fila bort en förhårdnad under foten.

...........

Det är tufft... och tuffare ska det bli. Men vi får ta en dag i taget... förhoppningsvis så "hittar vi en ny familj" en dag.
Å jag ska gå iväg och träffa kontaktpersonen idag... hur trist det än känns att lämna Carolina ensam nu när hon har lov. Jag vet hur mycket det betyder för henne att jag går ut...

7 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Jag vet att det gör oerhört ont i hjärtat när ens barn har det svårt och mår dåligt.
Jag tror att du ska tänka som så att den dagen du hade igår bygger upp dig lite grand. Varje liten kraftstund är värd mycket för er båda två.
Samtalskontakten är också väldigt viktig för att du ska orka med att vara den mamma du vill och måste vara.
Kram

Bittan sa...

Hjena pinglan

Hoppas ditt möte med kontaktpersonen blir bra....
Vad tråkigt att Carro känner så. ja nu har jag ännu större anledning till att komma upp men det kommer tyvärr inte att bli förrän nästa månad men jag kommer innan ju i alla fall

Kramar till Er båda

Bittan

Pia sa...

Både du o dottern bvehöver pepp. Och du behöver vara vuxen självständig ...få göra lite eget några timmar utan att få dåligt samvete. Det är jätteviktigt att du har din egentid! Det gör både dig och Carlina gott! Och jag tror inte hon mår sämre av att vara ensam några timmar när hon vet att du behöver din egen tid.

Finns det inte något gym eller liknande ni kan gå tillsammans på. Hon får ungdomsrabatt och du kan köpa dagkort. Bra att göra något fysiskt för då släpper tankarna, hjärnan behöver vila!

Sköt om er! Kram

Samtal från min trädgård sa...

Usch tänker jag....men det kan man ju inte använda till något, så i stället tänker jag att om du ska orka stödja Carolina, måste du gå och prata med någon, så du orkar med dig. Den hemska men raka sanningen. Hoppas att det gick bra.
Kram!

Elisabeth sa...

bOLLEBYGDSBO: Tack snälla för att du förstår... och du har helt rätt, ont är bara förnamnet när ens barn far illa... eller förresten, det gäller för alla barn. Kram..

bITTAN: Ja, det blev bara ett sådant bra möte! Men synd är att du inte kan komma NU... men den som väntar på någe gott... så då ser jag fram emot nästa månad! Hälsa Cissi så gott... Kram..

pIA: Jo, visst är det så... men att INTE ha dåligt samvete är inte lätt. Både jag och Carolina vet sedan tiden då SE ännu bodde hemma hur viktigt det var att ändå kunna göra något för sig själv också emellanåt... men det dåliga samvetet följde med oss då också. Jag tror det blir så, lite automatiskt, när man lever lite som vi gör nu...
Jag vet att hon inte mår sämre av att jag gör saker och ting för mig själv, men jag vet också... som hennes mamma... hur oändligt ensam hon är. Då är det inte lätt för någon mamma att bara gå iväg... Kram..

sAMTAL FRÅN MIN TRÄDGÅRD: Nej,min vän.. ordet usch kan man inte använda till mycket! Men att orka stödja Carolina det kommer jag att orka tills mitt sista andetag. Så är det bara... oavsett hur många usch som kommer att dyka upp. Kram..

Vida sa...

Jag förstår att det måste vara oerhört svårt och att det gör ont MEN jag tror att du verkligen behöver de där stunderna för att orka. Du måste få fokusera på dig.. fick en gång ett råd jag tänkte på när jag läste det här och det är att lika mycket energi som du ger måste du försöka hämta någonstans med saker som ger dig kraft, styrka, energi eller tröst eller vad du nu behöver.

Varma kramen från Liv

Elisabeth sa...

vIDA: Jo, jag vet att du har rätt... rent logiskt så vet jag ju att jag behöver egen input för att orka. Men det är inte alldeles lätt att göra som min samtalskontakt säger hela tiden nu: "Elisabeth, du måste börja tänka på DIG också!"
Å jag har alltid tyckt att det har varit så mycket mer nödvändigt och viktigt att tänka på andra... jag? Det är väl inte så viktigt... har jag tänkt, och känner så fortfarande.
Det är INTE lätt det här...
Men jag är oerhört glad och tacksam för din input...mycket! Kram..